Doktorn som patienten glömde

Låt oss säga att du var kedjerökare och du gick till doktorn för en illavarslande hosta.
Låt oss säga att doktorn gav dig en allvarlig diagnos och bad dig att genast sluta röka om du ville få se dina barnbarn växa upp.
Låt oss säga att du gick hem och funderade, kom tillbaka till doktorn, och sade: "Nej doktorn, jag kan inte lägga av med rökandet. Däremot tänkte jag skära ned från två paket om dagen till typ ett. Men jag kanske tar några extra cigg vissa kvällar när det känns lite jobbigt, så det blir nog typ bara ett halvt paket jag minskar med."

Ungefär så är EU:s reaktion på den befintliga klimatforskningen. Under natten gjorde EU:s stats- och regeringschefer upp om vilka klimat- och energimål som ska gälla till år 2030. Överenskommelsen landade i 40 procent minskning av utsläppen, 27 procent förnybart och 27 procent energieffektivisering. Polen får dessutom några extra utsläppsrätter alldeles gratis, så de inte behöver göra någon större ansträngning alls.

Så här sade professor Johan Rockström om målen i somras:
 "– Det enkla svaret är att vi med god säkerhet vet att världens utsläpp av växthusgaser måste minska med i storleksordningen 80 procent till 2050 jämfört med 1990. Och för att vi ska ha en chans att nå dit så behöver EU ha ett mål på minst 60 procent till 2030. Det är ett absolut minimum och det är helt nödvändigt om man tar hänsyn till det faktum att det kommer vara nio miljarder människor på jorden 2050 och att världsekonomin kommer tredubblas till dess.

 – Men sedan finns det också en analys som pekar på att inte ens det räcker, på långa vägar. För om det visar sig, vilket allting tyder på, att vi samtidigt rör oss mot sex miljarder människor som år 2050 kommer ha en genomsnittlig köpkraft som en europé – det vill säga, om vi bejakar rätten till utveckling i Kina och i Indien, i de afrikanska nationerna och i Latinamerika – då behöver EU nå 100 procent till 2030."
(http://www.supermiljobloggen.se, 2014-10-24)

Frågan är om den fjöniga minskningen EU-länderna åtagit sig överhuvudtaget får någon effekt på det globala klimatet. Och varför skulle något annat land med sämre ekonomi och resurser än EU-länderna anstränga sig att göra en större insats än EU? Vi har trots allt aldrig haft bättre förutsättningar att göra en omställning.  Det känns kort sagt som att den allvarligt sjuke patienten glömt doktorn.

Chefen har rätt: roligast vinner!

Roligast vinner! Du har säkert hört din chef säga det, så där alldeles lagom feltajmat när fikarummet på jobbet andas gammal fiskgratäng som någon varit vänlig att lägga kvar i kylen över helgen, eller när du ska ta upp lönerutinerna på personalmötet efter att ha vabbat en hel vecka för att ta hand om dina influensaosande ungar. Du vill då inte mötas av tjo och tjim utan av respekt och en dos allvarsam insiktsfullhet. Och så kommer denna käcka kliché, som en lavett i fejset. Men den dåliga nyheten är att klichén stämmer, och chefen har rätt. Roligast vinner faktiskt. Det har forskning visat. 

Jag brukar säga att det värsta med vår förra utbildningsminister Jan Björklunds politiska gärning inte var de ofta missriktade och illa underbyggda skolreformer som levererades, utan att han under åtta års tid effektivt lyckades ta död på arbetsglädjen för både lärare och elever. Jag säger inte att alla hade arbetsglädje innan han kom in i matchen. Absolut inte. Men hans återkommande och metodiskt fastnitande mantra - att skolan var i kris, att lärarna var inkompetenta och att eleverna saknade kunskap - det såg till att försätta hela skolväsendet i en kollektiv depression. Vilket fick än värre effekter. Åtminstone verkar det vara så om man får tro Shawn Achor som under en tid forskat på studenter på bl.a. Harvard i USA. Det har visat sig att det inte är de som presterar bäst som blir lyckligast, utan att de som är lyckligast presterar bäst. De som känner arbetsglädje när de kommer till skolan eller jobbet, och som får behålla arbetsglädjen under dagen, det är de som får mest gjort. Det förklarar också varför mina elever som fick ha teater eller musik före matte- eller svensklektionerna (och som faktiskt haft kul på lektionen) presterade så mycket bättre än de som inte hade haft estetiska ämnen innan. Teatern och musiken fick igång kreativiteten och arbetsglädjen. Sen var det bara att kötta multiplikationstabeller så det stod härliga till. 

Så kom ihåg det, nästa gång du får höra att "roligast vinner". Tänk då att hen som säger det förmodligen har rätt. Och be hen att återkomma med ett seriöst förslag på hur du ska få och behålla arbetsglädjen på jobbet. Det är nämligen både du och arbetslaget värda. 

Kolla in Shawn Achor berätta om forskningen här: 

Och därför borde alla vita män skämmas?

Den mänskliga hjärnan är fantastisk. Om jag till exempel säger ”We all live in a yellow…” fyller din hjärna troligtvis i med ”submarine”. Trots att jag inte sagt någonting om en ubåt. Jag kanske vill säga att vi alla bor i en gul sovsäck, eller i en gul luftballong. Men har du någonsin nynnat till Beatles gamla dänga så kommer du automatiskt att fylla i med ”yellow submarine” och inget annat. Den här egenskapen hos vår fina hjärna ger människan en massa fördelar, men skapar också några problem.

Till exempel tenderar du att inte lyssna färdigt på vad jag har att säga, om du redan tror att du vet vad som ska komma. Det märktes väldigt ofta under valrörelsen. Vi kan ta ett exempel.

Låt oss säga att jag sade:
”Sverige är inte jämställt idag, till exempel är vita män väldigt priviligierade i samhället”
ja då fyllde många i med
”och därför borde alltså alla vita män skämmas, börja kalla sig själva för hen, och ge upp sin manlighet?”
Ähm, nej, det var ju inte alls vad jag menade, men av någon anledning så fyllde du alltså i den första mening med den där sista meningen. Och då förstår jag att du blir lite upprörd.

För att ta ett annat exempel. Låt oss ponera att jag sade:
”Jag tycker att det är bra att vi utreder hur ett ekonomiskt system som inte är beroende av tillväxt skulle kunna se ut”,
ja då fyllde många i med
”Och därför vill du alltså att vi ska avveckla välfärden, se till att Sverige går bankrutt och skicka tillbaka samhället till stenåldern?”

Äh….nej.

 I fallet med när jag sjunger ”We all live in a yellow…” och du fyller i med ”submarine”, så förstår jag verkligen varför du fyller i med just ”submarine”. Du har hört Beatles sjunga det. Men i fallet med tex. jämställdheten och att alla män borde skämmas, ja, där hänger jag inte riktigt med. Någonstans måste folk ha hört detta. Men varifrån? Jag har faktiskt aldrig träffat en enda människa som tycker att män ska sluta vara män, gå runt och skämmas, eller kanske till och med straffas (!!!???) bara för att vi just råkar vara en priviligierad grupp

Så nu vill jag utlysa ett pris. Den som kan komma på varför
1. Så många tror att man menar att man som man ska skämmas, börja kalla sig själv för hen och ge upp sin manlighet, bara för att man konstaterar att vita män är priviligierade i samhället
2. Så många tror man menar att man vill skicka tillbaka Sverige till stenåldern för att man vill göra en utredning om hur man gör samhället mindre beroende av tillväxt…

Ja den ska få smaka på min alldeles fantastiska nya linsgryta jag precis lärt mig att göra.

Vargarna som fick mig att fälla en tår

Jag har sett många filmer om vargar. Den här var dock den första som fick mig att bli fullkomligt förbluffad, ja till och med fälla en liten tår. 1995 återinfördes vargarna i den amerikanska nationalparken Yellowstone, vilket fick en dramatisk effekt på hela ekosystemet, ja till och med på flodens riktning. Kolla vad som hände! Ingen kan säga att rovdjurspolitik inte är en nationell angelägenhet.

How Wolves Change Rivers from Sustainable Man on Vimeo.

Oanständig McCarthyism präglar kritiken mot Mehmet Kaplan

”Har ni ingen anständighet, sir? Har ni ingen anständighet kvar alls?”  Med de bevingade orden svarade den amerikanske justitiekanslern Joseph Welch på Joseh McCarthys anklagelser om att han skulle vara en kommunistisk infiltratör, eftersom han tidigare anlitat en advokat som var länkad till en kommunistlänkad grupp. Orimligheten i anklagelserna blev också början på McCarthys fall, men vägen dit hade försatt landet i ett tillstånd av paranoia. 

  

Det var inte lätt att hysa liberala eller vänstervridna åsikter i 50-talets USA. Risken var stor att du blev stämplad som kommunist. Under de 10 år som McCarthy satt i senaten leddes hundratals kampanjer mot misstänkta kommunister som man ansåg hade infiltrerat administrationen. Många inom såväl politiken, som militären, massmedia och nöjesindustrin tvingades att lämna sina arbeten på grund av McCarthys häxjakt. Ofta räckte det med rena insinuationer eller lösa förbindelser med andra som stämplats som kommunister. Fick du kommuniststämpeln i pannan var du skyldig tills motsatsen bevisats.

  

Jag ser dessvärre samma tendenser idag när såväl liberal-konsevartiva politiker som opinionsbildare försöker sig på att sätta islamist- och antisemitismstämpeln i pannan på Mehmet Kaplan för att han uttalat sig för ”vagt” eller ”slapphänt” om terrorn i Syrien, för att han precis som flera andra ministrar stöttat stödorganisationen Ship to Gazas aktioner, eller för att han anser att det är ett problem att många unga muslimer kollektivt skuldbeläggs i Sverige (vilket tillgänglig forskning också pekar på). Det spelar ingen roll hur många gånger han berättar att han avskyr allt som ISIS står för, att han aldrig uttalat sig antisemitiskt, att han har andats och levt med demokratiska och västerländska värderingar i hela sitt liv som svensk. Som troende muslim ska han alltså behöva ha en islamiststämpel i pannan tills motsatsen bevisats. Och skulle han nu inte vara islamist, så är han tydligen inte tillräckligt anti-islamistisk. Det osar McCarthyism lång väg. Och det är lika oanständigt nu, som då.

Bye bye 1900-talet!

Förbifarter, flygplatser och kärnkraftverk var riktigt hett på 50-talet. Innan storstäder som Paris misslyckades med sina ringledsprojekt, innan klimatförändringarna upphöjts till ett internationellt säkerhetshot, innan Harrisburg, Tjernobyl och Fukushima existerade som illavarslande påminnelser – ja då var allt detta ”the shit”. En modern stad höll sig med flygplatser och motorvägar, inte med spårvagnar och cykelleder som andades fattig östatstrafik. Kärnkraftens potential saknade gränser – framtidsspanarna för femtio år sedan såg en reaktor i var mans hem. Den som idag lyssnar på förespråkarna av Förbifart Stockholm, Bromma flygplats och nya svenska reaktorer kan lätt känna igen tongångarna från gamla journalfilmer från 50- och 60-talet. Men sedan dess har ju världen förändrats, medan samma spetsbågade glasögon finns kvar och används flitigt.

Grön politik kommer alltid vara obegriplig för de som fortfarande har 1900-talets glasögon på näsan. Om man inte tar forskningsrönen om klimatförändringar och resursbrist på allvar så kommer det verka ”galet” och ”tillväxtfientligt” att prioritera ner bilåkning och billiga flygresor till förmån för kollektivtrafik och fler bostäder. Har man inte följt med den rasande teknikutvecklingen inom ny kollektivtrafik och ny energiteknik så kommer man fortsätta hävda att gröna förslag är teknikfientliga, när det i själva verket är tvärtom. Det är inte lätt att behöva acceptera att 1900-talet är på väg att glida vår generation ur händerna. Men det kommer att vara ännu jobbigare att se 2000-talet göra det innan vi knappt hunnit uppleva det, bara för att vi fortsatte som om allt var som förut. Därför är det på tiden att vi får politiker som säger "Bye bye" till 1900-talet. Det är nya tider nu.

Grattis Stockholm! Framtiden är här igen!

Så var förhandlingarna i Stockholms stad klara. Den nya rödgrönrosa majoriteten har beslutat att staden ska verka för att "området där Bromma flygplats idag ligger ställs om till stadsutvecklingsområdet med bostäder senast 2022”. Samtidigt ska uppgraderingar och investeringar i flygplatsen avbrytas och en successiv överflyttning av trafiken till andra flygplatser påbörjas. Tydligare än så kan det inte bli att Miljöpartiet vunnit en promenadseger i en av sina hjärtefrågor Men de gröna segrarna är fler. De 23 miljarder kronor från trängselskatten som förbifarten skulle finansieras med ska gå till kollektivtrafik i stället. Fram till första maj nästa år ska Stockholms stad och landstinget förhandla om pengar till förbifarten. Det återstår ännu att se om man lyckas helt stoppa det otidsenliga förbifartsprojektet, men utsikterna är betydligt godare än bara för några veckor sedan. Plötsligt har Stockholm blivit en progressiv storstad igen och på allvar tagit klivet in i 2000-talet.