Kära vänner,
Varför går man med i
Gröna Studenter?
Jag vet varför jag gick med i Gröna Studenter. Jag gick med
därför att jag hade känt, sett, och upplevt förväntningarna, förhoppningarna
och förändringsviljan som 100 000-tals klimataktivister från hela världen tog
med sig till klimattoppmötet i Köpenhamn 2009. Alla dessa människor representerade
i sin tur miljarder röster som inte hade möjlighet att föra sina egen talan i
Köpenhamn de veckorna, men som alla önskade samma sak: att deras makthavare och
ledare skulle kunna förstå det ansvar de bar på och att de skulle ta den
historiska uppgiften på allvar: att säkerställa ett bindande, globalt
klimatavtal.
Men ni vet alla hur det gick. När jag kom hem från Danmark
så behövde jag kanalisera så mycket frustration, alla de förväntningarna som
jag och mina vänner byggt upp under hösten behövde få utlopp någonstans.
Och då dök Gröna
Studenter i Göteborgupp med det briljanta seminariet ”Vägen framåt efter Cop 15
– hur går klimatrörelsen vidare”. Det var precis den sortens sammanhang jag
behövde. 200 besökare från alla möjliga rörelser och bakgrunder. Som arrangör ett
politiskt förbund som inte var bundet till den kompromissfyllda verklighet ett
parti måste hantera. Ett politiskt förbund som vågade samtala med utomparlamentariska
krafter på samma sätt som med riksdagspolitiker. Ett politiskt förbund som vågade vara både akademiskt och
aktivistiskt på samma gång. Ett studentförbund som tycktes ha potential att åter
vara den politiskt nytänkande kraft som studentförbunden faktiskt en gång har
varit. Ja självklart var det hit jag skulle vända mig med min förändringsvilja!
Men medan ingången i mitt engagemang var att driva på och verka
för ett långsiktigt ekologiskt hållbart samhälle – en fråga som blir mer akut
för varje år som går - så har jag bara under de senaste åren fått se en annan
fråga växa sig angelägnare och angelägnare: nämligen hur vi ska säkerställa ett
ekonomiskt och socialt hållbart samhälle i detta nu. Här är det tron på
demokratin, kittet mellan människor, förutsättningarna för allt långsiktigt
förändringsarbete som står på spel.
Medan man allt oftare kan få intrycket av att politiken
håller på att bli utslätad och allt gråare i sina nyanser, ja kanske till och
med har kommit till vägs ände, så vågar jag påstå att det sedan 30-talet aldrig
har varit viktigare än just idag att vara politiskt aktiv.
Det blir nämligen allt mer uppenbart att Sverige, liksom
resten av Europa står inför ett vägskäl. Politiken polariseras. Liksom i övriga Europa har vi de
socialdemokratiska och liberalkonservativa block som trängs i mitten, med alltmer
populistiska budskap som slängs ut åt höger och vänster för att bredda
marginalerna, samtidigt som det framför allt finns två rörelser, två sorters
partier som växer sig större, och som har diametralt olika visioner och idéer
om vart vi bör gå och vilken framtid vi vill ha. Vi kan kalla det vägval brunt
och vägval grönt.
Vägval brunt har en vision om ett samhälle där trygghet och
stabilitet nås genom att blicka bakåt till en tid som vi minns som begripligare
än den vi idag lever i. Det är en politik som bygger på tanken om att ”lika
barn leka bäst”. Svenskar ska få leva som riktiga svenskar, ifred. Män ska få
vara riktiga män, ifred. Kvinnor ska vara riktiga kvinnor. Punkt. Och
riktigheten bedöms förstås av de som förstår saker och ting allra bäst:
nämligen riktiga svenska män. Främmande kulturer, religioner och språk för att
inte tala om feminister ska passa sig från att försöka sätta färg på den
enkelhet och begriplighet som ett monokromt samhälle kan erbjuda. Bristen på
tillit ska mötas genom att låta rädsla och fördomar diktera höjden på murarna
och längden på straffen. Bristen på arbeten ska lösas genom att hålla samma
människor borta från arbetsmarknaden som man sedan beskyller för att leva på
för mycket bidrag. Det är visionen om ett nostalgins Sverige, fastgjutet i en
tid några minns som problemfri, andra fått höra talas om, som en fjärran myt
lika trovärdig som Ankeborg eller Grönköping. Det är en vision som lider av minnesförlust
och historielöshet.
Vad vi måste förstå är att vägval brunt hämtar kraft i de
misslyckanden som vår tids perverterade ekonomi har ställt till med. En ekonomi
där mångmiljonärerna blir fler, och de som kan leva på sin lön eller har en lön
allt färre. En ekonomi där hyresrätter ersätts av bostadsrätter, samtidigt som
priserna stiger och lånen blir allt svårare att få. En ekonomi där dina
hemförhållanden och ditt val av skola spelar allt större roll för om du går ut
skolan som en starkare eller svagare människa. En ekonomi där landsbygden töms
på resurser, människor och framtidstro, medan storstäderna växer sig större och
trängre. En ekonomi där alltfler unga, gamla och utlandsfödda känner sig
utanför, vilse och sysslolösa, medan ”etniska svenskar mitt i livet” har allt
svårare att hitta tid för sina barn och sina fritidsintressen. Det här är vad
jag kallar en perverterad ekonomi. Den har egentligen ingenting med ekonomi att
göra, eftersom den inte förmår hushålla med alla de fantastiska resurser som
finns.
Och här finns mycket så frustration att bygga en missnöjesrörelse
ur. Här finns så mycket sysslolös tid att hämta missnöjesaktivister från. Och
det är precis vad vägval brunt gör. Inte för att dem är onda. Inte för att de
är idioter. Utan därför att känslan av att misslyckas, att sakna framtidstro,
och rädslan av att stå utanför ett samhälle vi blivit lovade ska vara det bästa
i världen, har skapat ett sug större än på mycket länge efter begriplighet,
revansch och några att skylla fiaskot på. Men vi kan så mycket bättre än så.
Vägval grönt fiskar inte, med all rätt i dessa vatten. Vi
ska aldrig hämta kraft ur rädsla, ur misstro eller hopplöshet. Men vi behöver
se den, förstå den och möta den, därför att det är dessa människors öde som
avgör vad det nya Sverige ska handla om. Grön politik handlar om att möta
hopplöshet med framtidstro, bakåtsträvande med nytänkande, misstänksamhet med
tillit. När andra talar om utanförskapets kostnader, ska vi tala om investeringarna
i människor. När folk påstår att den gröna omställningen är dyr och mödosam, ska
vi påminna om att alternativet – en trasig värld - är så mycket dyrare.
Vår stora utmaning är nu att få folk att tro lika mycket på
den här visionen som vi själva. Gör berättelsen om det gröna samhället till en
visklek som till slut sprider sig själv. Börja redan på måndag - på våra
universitet och campus, på krogen, på gymmet, på nätet. Berätta om våra idéer!
Visa framtidstro! Tala gärna om trygghet, men en trygghet som bygger på
hjälpande händer, och inte större batonger. Tala gärna om problemen, men inte
utan att också ha förslag på hur vi ska lösa dem. Var gärna självsäkra
förebilder, men bli aldrig stöddiga och självgoda. Så kan vägval grönt urholka
den väg som vägval brunt vill leda oss in i, och samtidigt erbjuda en så mycket
mer hoppfull väg att vandra tillsammans. Och där har vi Gröna Studenter en stor
roll som vi kan spela, om vi vill och om vi törs. Tvivla aldrig på kraften från
en studentrörelse med goda idéer och ett stort hjärta!
Avslutningsvis. Det finns få platser där jag kan säga ”kära
vänner” med ett sådant eftertryck som i det här rummet. För här sitter så många människor som jag har
haft glädjen och äran att lära känna på djupet - som fantastiska medmänniskor,
kollegor, läromästare och inspiratörer. Så
många av er har jag haft oförglömliga stunder och minnen med. Folk som jag har
lättat mitt hjärta för, gråtit med, bråkat med, skrattat med, dansat med, rest
med, till och med fått sova hos.
Så när folk utifrån har frågat mig hur det kommer sig att
jag lagt ned så mycket ideell tid och kraft på arbetet med Gröna Studenter, så
blir frågan lika obegriplig som ”men varför firade du jul med din familj,
alldeles gratis?” eller ”ska du åka och ha roligt med dina vänner igen, utan
att få ett rött öre för det?”. Och det är därför jag brukar tjata om det, att
så länge man har roligt tillsammans, så länge man känner att man utvecklas
tillsammans, så kan man arbeta ideellt i många år, utan att fundera på varför
plånboken inte växer. Och det är så jag hoppas att Gröna Studenter ska
fortsätta utvecklas, nu när jag lämnar mitt styrelseuppdrag. Som ett sammanhang
där man möts, har roligt, lär av varandra, och ger varandra kraft att göra
skillnad. Tack för att ni har gett mig ert förtroende under de här åren, man
tycker aldrig att man räcker till, men man hoppas ändå att man räckte en liten
bit. Ni anar inte hur spännande det ska bli att se hur nästa styrelse kommer
att förnya och förändra förbundet och styra skutan mot valet 2014, men framför
allt mot en levande och glad rörelse som sätter gemenskapen före prestation och
resultat.
Kram på er!
