Det är lätt att tappa perspektiven.
Från mitt kontor på Hantverkargatan har jag utsikt över ett soligt och grönt Kungsholmen. På mitt bord ligger buntar av A4-papper med ärenden som kan komma att få en stor inverkan på Stockholms invånare resvanor för en lång tid framöver. Det handlar om hur tunnelbanan ska byggas ut, hur skärgårdstrafiken ska utformas, hur biljettsystemen kan göras bättre och tillgängligare. Idéer som tillsammans, steg för steg handlar om att försöka göra våra liv som resenärer enklare och smidigare, men framför allt göra regionen långsiktigt mer hållbar. Det börjar bli bråttom nu.
Varje morgon slår jag upp tidningen för att leta efter nya trafiknyheter. Idag glömde jag för en kort stund bort min uppgift. Läckor från den kommande klimatrapporten från FN pekar åter igen på att läget är allvarligt. Extremt allvarligt. Katastrofalt allvarligt. Den visan har jag hört så många gånger nu att den knappt ens går in i mig längre. Inte som den gjorde den där första gången då jag faktiskt förstod vad som stod på spel. Arktis smälter…okej...försurade hav…ajdå…kollapsande ekosystem…usch…och så skogsbränderna…svettigt. Kaffet är slut. Telefonen ringer. Jag förlorar mig i de betryggande pappershögarna igen med rapporter om trafikströmmar och resvanor – frågor som jag faktiskt klarar av att hantera.
I eftermiddag ska jag på ett seminarium om länsplanen för Stockholm. Det är helt enkelt en skiss på hur den här staden med omnejd ska byggas och utformas under de kommande årtiondena. I den står det välformulerade ord om att det är viktigt att ta miljöhänsyn, att det är viktigt att göra staden mindre sårbar osv. Men inte ett ord om den verklighet som forskarna - som bara sitter några kilometer härifrån - hävdar kan vara vår om bara några årtionden.
I ljuset av detta framstår vissa saker som obegripliga. Att den moderatstyra Alliansen kan lägga över 60 miljarder på en 2 mil lång biltunnel i Stockholm som för länge sedan spelat ur sin roll och som kommer att dränera skattebetalarnas investeringsutrymme för en lång tid framöver, för att nämna ett exempel. Att det fortfarande är billigare att ta bilen till Göteborg än att åka pendeltåg med barnfamiljen tur och retur från Nynäshamn, för att nämna ett annat. Och att ingen av de inbjudna talarna på seminariet i eftermiddag med största sannolikhet kommer att nämna ett ord om en klimatrapport som borde få alla att sätta kaffebrödet i halsen, bli vegetarianer, lämna bilen hemma och ägna resten av sina liv att försöka säkerställa att jorden kan bli beboelig för nästkommande generation, för att nämna ett sista.
Det är som sagt lätt att tappa perspektiven. Jag slänger blicken mot en rapport om stockholmarnas resvanor. Det tycks som att bilåkandet har minskat något. Ett litet steg för människan. Ett litet steg för mänskligheten. Men kanske början på ett större steg mot en klokare och mer hållbar värld? Jag bestämmer mig för det, och går och hämtar en ny kopp kaffe.
