Några ord om Bengt Ohlsson och kulturvänstern

 

Det tycks vid en snabb anblick på gårdagens facebook- och twitteruppdateringar som att Bengt Ohlssons krönika i DN om kulturvänstern varit efterlängtad bland många av landets liberala röster. Lite känns det som när en hejarklack får jubla över att hemmalaget äntligen lagt en lyckad straffspark mot bortalaget i en av de få sporter där man sällan lyckas plocka poäng. Individualistiska och liberala vindar har nu länge blåst genom många av samhällets domäner, hittills dock utan att märkbart lyckas forcera kulturelitens traditionellt vänsterradikala fäste. Kanske är det också därför som denna debatt tycks särskilt intressant att väcka: om det nu är så att alltfler av landets invånare inte längre definierar sig själva som just ”vänster” måste ju detta också leda till att folk känner sig obekväma med upplevelsen av att kulturen – en angelägenhet för alla – obönhörligen tycks fångad i en särskild politisk färg eller riktning. Men är detta fallet, och har Ohlsson verkligen rätt i att kulturens norm är röd och ”vänster”?

För snart tio år sedan mötte jag mycket hastigt Bengt backstage på Teatern Brunnsgatan 4. Kristina Lugn hade just avslutat en lyckad föreställning av ”Seg kväll med Lugn” med bla. författaren Stig Larsson och Benke som samtalsgäster och jag hade via en god vän fått följa med in och fika med gästerna efteråt. Jag tänker inte närmre gå in på det samtal som fördes, förutom att man alla satt och skämtade friskt om statsminister Göran Persson, som varit gäst där några veckor tidigare. Göran Persson och det socialdemokratiska partiet var i sin egenskap av makthavare en gemensam hackkyckling för både liberaler som vänsterintellektuella – och det behövde därför inte råda särskilt stora stridigheter på parnassen om att Makten på ett eller annat skulle ifrågasättas. Med den gemensamma ståndpunkten att den rådande hegemonin inte var bra som den var, kunde de flesta också med gott samvete kalla sig radikala – i bemärkelsen förändringsivriga - utan att behöva definiera om man var miljöpartist, tillhörde den frihetliga vänstern eller nyss löst in ett medlemskap i LUF. Man var överens om att våra makthavare – vare sig de var bolagsägare eller riksdagsmän - behövde en stark kritisk röst, och att kulturen alltid utgjort ett forum där denna röst både fått och tagit sig plats. 

Den fråga som jag skönjer i Ohlssons artikel bakom de många, högst personliga och subjektiva anekdoterna om hans egen vänskapskrets, är huruvida kulturen generellt sätt är för bakåtsträvande, och om den snarare bör bejaka än kritisera den utvecklingen som just nu sker i samhället. Att frågan har ställts med bakgrund kring diskussionen om Slussen och TV-eken är givetvis uppenbar, men jag tänker lämna dessa frågor därhän. Viktigare är att utröna om Ohlssons syn på kultur faktiskt är konstruktiv och relevant eller om den snarare är tendentiös och olycksbådande.

Att Europa kanske aldrig hade lämnat aristokrati och adelsvälde utan den provocerande liberala upplysningslitteraturen, eller att allmän rösträtt, arbetsrätt, yttrandefrihet aldrig varit självklarheter för oss utan en av socialismen framdriven samhällskritisk kulturscen är väl knappast en radikal tanke. Likaså har kulturen givetvis också gett upphov till ett gigantiskt utbud av mer eller mindre njutbar hovkonst, kyrkomusik, romantisk lyrik, deckarromaner osv som aldrig någonsin strävat efter eller utgett sig för att vara politiska. Historiskt sett har det aldrig varit förbjudet, tvärtom snarare tacknämligt, att som kulturskapare ”gilla läget” som Bengt Ohlsson själv nu säger sig föredra att göra. Det har aldrig varit ett privilegium att varken känna sig eller framstå genuint kritisk till den rådande ordningen, utan snarare en lott som oftast fallit på de som själva fått se eller uppleva fattigdom, förtryck och orättvisor och som vill ändra på det system som råder.

Att kulturen därför ofta definierar sig som radikal – därmed också ofta vänster – är snarare ett sunt tecken på att det finns en maktbalans i samhället: En regering som genomför den politik de tror på, och en opposition som bland annat genom kulturscenen kritiserar och ifrågasätter. Detta betyder självfallet inte att alla kulturskapare måste ägna sig åt detta – en snabb blick genom såväl bok, film- och TV-branschen borde väl lugna alla som oroar sig för att det finns för lite kultur som ”gillar läget”. Dessutom är det givetvis så att all samhällskritik inte behöver vara vare sig röd, vänster eller för den delen bakåtsträvande. Den kan lika gärna vara grön, radikal och framstegsinriktad. Är det kanske det Bengt Ohlsson försöker säga?

En viktig(are) debatt för den svenska skolan

För drygt ett år sedan började jag arbeta som lärare i en gymnasieklass med elever som alla hade fått varsin laptop av skolan. Det här kändes snabbt som en av mina största utmaningar som pedagog hittills, eftersom jag till en början upplevde ett behov av att konkurrera om uppmärksamheten med dessa tjugofem datorer som alla tycktes intressantare än jag. Desperat försökte jag införa olika sorters förbud och regler som skulle få dem att lyssna på mig, snarare än att se på roliga youtube-klipp och föra multipla konversationer på facebook, men kampen var för det mesta fullkomligt fruktlös. Datorn hade alltid ett större utbud, ett större underhållningsvärde och fyllde en större social funktion än vad jag ensam någonsin kunde bjuda på.

En dag började en venezuelansk utbytesstudent i skolan och frågade om hon kunde få en mattebok på spanska. Någon sådan fanns dessvärre inte att ge, men ganska snart upptäckte jag ett hav av gratis nätbaserad matteundervisning på spanska från några av de bästa skolorna i Sydamerika - på youtube. När hon inte förstod kom hon till mig och ställde sina frågor på engelska. Hon blev snabbt en av de elever som klarade sig bäst på matteproven. För mig var detta en uppenbarelse. Vad skulle hända om jag även lät de svenska eleverna inhämta sin kunskap via föreläsningar och filmer på nätet, medan jag själv främst fanns till hands som handledare, samtalspartner och guide?

Resultatet var ingalunda överraskande. Istället för att eleverna kände sig slitna mellan å ena sidan det liv som de förde på nätet, och mannen som stod framme vid katedern och tiggde om uppmärksamhet, kunde de nu lägga all fokus på lärande, just via datorn och de goda pedagogiska verktyg som fanns där. Som lärare blev jag plötsligt mindre gnällig och mer användbar för eleverna - en vägledare som hjälpte dem hitta rätt i den svårnavigerade kunskapsdjungel som finns till hands, och som gärna förde samtal på deras egna forum som facebook eller på deras egna bloggar. Närvaron på lektionerna höjdes, jag kunde handleda fler elever åt gången samtidigt som det också var lättare att hjälpa de elever som vara sjukskrivna. Det var också lättare för mig att utnyttja lektionstiden till värdefulla samtal och diskussioner istället för att fokusera på hur jag skulle förmedla torr information.

Den här berättelsen borde låta urmodig och banal. Undervisningsverktyg för datorer har funnits mer eller mindre tillgängliga på skolor alltsedan jag började i skolan för drygt tjugo år sedan. Föreläsningar på nätet har funnits sedan åtminstone tio år tillbaka för gemene man att tillgå. Likväl är det fortfarande få utbildningscentrum som fullt ut använder de verktyg som finns tillgängliga. Helt enkelt därför att det saknas kunskap och tydliga och bärkraftiga strategier för hur denna ska nås, såväl för gymnasium som i högre utbildning. Fortfarande är det många pedagoger som inte har en aning om hur de ska dra nytta av den tekniska utveckling som skett de senaste tjugo åren, och känner sig snarare som konkurrenter och fiender till studenternas datorer och smartphones än goda vänner.

Sverige behöver, liksom rektorer och företagsledare poängterat på ledande debattsidor den senaste tiden, en plan för hur utbildning, nätbaserad pedagogik och modern teknik ska främja varandra. Många andra länder har redan nationella strategier för digitalisering och nätbaserad utbildning just för att man ser de jättelika fördelarna, inte bara för studenterna utan också för pedagogerna i den utveckling som sker. I ljuset av en debatt kring hur undervisningen ska kunna förbättras med datorernas och mobiltelefonernas hjälp, tycks katederdebatten som en sällsam fossil.