måndag 12 november 2012

Festen är slut - dags att börja städa!



Alla som envist stannat kvar till småtimmarna i en festlokal vet hur det brukar sluta. Någon luttrad bartender slår markerande i barklockan och ropar ”sista beställningen!” hest men bestämt. Alla som inte då förstått att det inte kommer bli så mycket roligare än så här, kastar sig handlöst på bardisken för att slänga upp plånboken en sista gång och ber om det största och starkaste de har så att fyllan ska räcka så länge som möjligt. Dekadensen tilltar. Sen tänds lysrörslamporna. Festlokalen tycks med ens vara intagen avhärjade zombies som fumlande letar efter sina mobiler för att få tag på en taxi – ingen tycks ha räknat med att man skulle behöva ta sig därifrån. Folk inser plötsligt att det ska bli en dag imorgon också. Fyllan förvandlas successivt till bakfylla.

Om situationen tycks bekant behöver ni inte skämmas, det är nämligen en hel civilisation som upplever det här just nu. För några tycks ljuset inte ha slagits på än, men den sista beställningen på billiga lån, billig olja och billiga råvaror är globalt sett redan annonserad. Vår feststinna värld har för många redan börjat kläs av, insikten om att lokalen ska städas gått upp för allt fler. De luttrade festdeltagarna har smugit iväg tidigare, eller hittar goda ursäkter eller lovar kanske att städa bättre nästa gång. De som dragit det kortaste strået vet dock att städningen likväl måste göras. Att någon ska ha lokalen imorgon också.

De som har dragit det kortaste strået är min generation och alla som kommer efter den. Det är de fattigaste och resurssvagaste som inte haft råd att betala en taxi.  Det är vi som ska städa, men utan att ens ha fått hjälp med att hitta till städskrubben än. Vi vet i nuläget inte hur vi ska få upp all den lort som festdeltagarna lämnat efter sig. Vi vet inte ens hur vi ska betala hyran till lokalen. Och vi behöver all hjälp vi kan få.

Om det är politikens uppgift att se till att städningen går rättvist till och har nog med resurser, är det medias uppgift att ringa i barklockan och tända lysrören. Att världen är på väg mot att bli fyra grader varmare, kanske redan vid mitten av seklet - innan jag ens hunnit gå i pension - är inte skrämselpropaganda utan kalla fakta som folk behöver känna till för att i god tid kunna förhålla sig till. Det finns alltid de som blir arga när bartendern säger att ölkranarna har stängts av, att pengarna är slut på kortet, eller att stället snart ska stänga, men ingen kan klandra dem för att säga som det är. Och det är där vi kommer in. Vare sig vi är moderater, sossar eller miljöpartister, vare sig vi är forskare, lärare, ingenjörer eller ekonomer, är det dags att börja prata om att festen är slut och att det nu är dags att börja städa. Det ska nämligen bli en dag imorgon också, och tids nog ska vi bli varse att festlokalen i själva verket är vårt eget hem. 



tisdag 18 september 2012

Upploppen ett tecken på systemkris

-->
Ambassadattackerna fortsätter, om än med andra motiv och i andra former. Idag beslöt man att stänga ned ett antal japanska fabriker som blivit angripna av kinesiska demonstranter (fabriker som på många sätt kan ses som ambassader för japansk kultur) på grund av en dispyt om äganderätten till den lilla ögruppen Senkaku/Diaoyu. Runt om i världen ser vi nu folkliga uppror och protester vars gnistor tänds av - i våra sekulariserade, globaliserade medelklassögon - små och förmätna symboliska händelser. Hur kan en anti-islamsk B-film, en gammal tvist kring enliten ögrupp, och ett feministiskt punkband orsaka sådana enorma och våldsamma reaktioner? Och varför just nu?


Om vi för en stund bortser från de utlösande faktorerna till upploppen, och bara ser till själva fenomenet i sig, är vi då förvånade? Vi borde inte vara det. Den globala ekonomiska krisen är betydligt djupare och allvarligare än vad många av oss i den rikaste delen av världen vill förstå och acceptera. Matpriserna har skjutit i höjden på grund av dåliga skördar och spekulation, gemensam egendom i bankrutta länder säljs ut till privata intressen under påtryckningar från överstatliga organ och banker, klyftorna mellan rika och fattiga ökar dramatiskt och välfärdsstater krackelerar. Politiska beslut tas över människors huvuden, trots att folk fått löfte om mer demokrati och färre despoter. Förarlösa bombplan viner över huvuden på människor som inte kan ställa någon till svars när en missil plötsligt förintar ett kvarter i byn på grunder man aldrig kommer att delges. Döda som levande tycks sakna talan i en värld där oåtkomliga strukturer, förprogrammerade robotar och likgiltiga algoritmer ges mandat att ersätta mänsklig medkänsla och förnuft. 

Till råga på detta börjar alltfler på goda grunder misstro de som säger och har sagt att det rådande ekonomiska systemet är hållbart och kan fortsätta. Ingenting pekar på att så är fallet. Forskare från både höger och vänster varnar för kollapser av olika slag, men få tycks ha en aning om hur dessa ska undvikas. Strukturerna har blivit oss övermäktiga och vår förmåga att tänka och agera utanför ramarna tycks vittra samman så fort vi kliver in i maktens finrum. Att folk känner sig lurade och desperata är med denna bakgrund inte särskilt underlig. 

I fråga om såväl rättegången mot Pussy Riot, upploppen mot amerikanska ambassader eller attackerna mot japanska fabriker är det nationella och religiösa symboler som står på spel. Symboler som har kommit att bli allt viktigare för de som känner sig alienerade inför det samhälle och den utveckling man blivit en passiv åskådare inför. Inom religionssociologin har begreppet ”det heliga” en fundamental betydelse för att förstå hur religiösa ritualer, myter och uttryck fungerar – och det heliga är också det som allt som oftast står på spel i denna värld. De flesta människorna har en personlig uppfattning om vad som är heligt. Det kan vara naturen, familjen, eller demokratiska värden som yttrandefrihet och integritet. Det kan också vara en flagga, en profet eller en plats. Från olika håll ser vi nu hur ”det heliga” på allvar utmanas. Och där de basala förutsättningarna för livskvalitet och framtidstro krackelerat, där blir också kampen om ”det heliga” en fråga om ett liv med mening eller meningslöshet. 

För det andra: dessa uppror har alla fått medial uppmärksamhet på ett sätt som får dem att framstå som unika, kontextlösa och inte sällan irrationella. Hittills tycks ingen våga dra några slutsatser av att protester nu sker i alla möjliga former runt om i världen, där själva gnistorna är separata, men där krutdurken i högsta grad är gemensam. 

Upploppen blottlägger i grund och botten ett systemfel som skapat en hissnande klyfta mellan ekonomi och verklighet, mellan politiska löften och politisk handling, mellan de som har och inte har. Ett systemfel som också har lett till en kommersialisering av varje liten beståndsdel i våra liv och vår kultur, och som satt en prislapp på varje droppe vatten, på var människas åsikter och på vår framtid. Det finns idag ingen fristad från det som kan köpas eller säljas, från det som kan förhandlas till eller bytas bort. Det är i en sådan kontext vi borde sätta de ursinniga ortodoxa attackerna mot liberaler och feminister i Ryssland, det är i en sådan kontext som vi kan förstå hur en gammal olöst tvistefråga om en liten ögrupp plötsligt blåses liv i på nytt, och det är i en sådan kontext som vi kan begripa hur en förmäten B-film på youtube kan ge upphov till fatala attacker på skolor och ambassader i delar av den muslimska världen. 

För att undvika att detta ska leda till en globalt farlig, negativ spiral, behöver vi snabbt lokalisera och urskilja de verkliga problem som vi gemensamt står inför, och göra allvar av våra försök att politiskt ändra på det system som uppenbarligen är på väg att haverera. Där behöver vi lyfta omställningens första och viktigaste fundament: att återskapa tillit och framtidstro i vårt samhälle. Utan den saknar toleransen och solidariteten sin viktiga grogrund, och irrationella beslut och uttryck tenderar att överrösta förnuftets representanter.

fredag 31 augusti 2012

Att värja sig mot historiens vingslag


Jag minns de svartvita, sotiga bilderna från ett sönderbombat och krigshärjat Europa mycket väl. Skolans historieböcker var fullmatade med isande skildringar och dokumentärt material från världskrigens skräckålder. Vi pratade om Wehrmacht och tvåfrontskrig, vi såg bilder på Hitler, Stalin, Churchill och Roosevelt. Vi pratade Auschwitz och Buchenwald, Kristallnatten och Folke Bernadottes vita bussar. En judisk kvinna som överlevt flera år i koncentrationsläger kom till skolan och berättade för oss om barndomens ohyggliga skräckupplevelser. Och hela tiden minns jag att jag tänkte: det var i en annan tid, en annan värld – det där skulle aldrig kunna hända oss.


Så står jag åter igen framför dessa bilder. Denna gång mitt i Berlin på utomhusmuseet Topographie des Terrors där man pedagogiskt kan följa nazisternas väg till makten utmed resterna av den gamla muren. Bilderna från ett sönderbombat Berlin går jag raskt förbi – förödelse intresserar mig inte särskilt mycket längre – däremot vägen mot den. Jag fäster blicken på en arbetssökande ung kvinna som ler försiktigt mot kameramannen – det är en vinterdag 1929 och den ekonomiska krisen har satt sina spår över hela Europa. Det glada, öppna och toleranta 20-talet börjar lida mot sitt slut, men många hoppas fortfarande att krisen bara är temporär. Jag tycker mig se tillförsikt och hopp i hennes ögon – nog finns det ett jobb alltid, någonstans där ute. Snart tar eländet slut. De historiska bilderna känns samtida.

Nästa bild: Folkstormen som uppstod efter att Berlins politiker dribblat bort miljontals mark i skattemedel på en oegentlig upphandling av militärrockar. Slarvet med skattepengar urholkade tyskarnas tilltro till demokratin och skapade ett allt mer utbrett politikerförakt. Sannolikt hade fifflet med skattemedel pågått länge, men först när arbetslösheten och det sociala förfallet började sprida sig också bland de mer bemedlade fick en sådan incident nyhetsvärde. Och när ingen längre litar på politiker vinner de mest storslagna lögnerna folkets gehör.

Nästa bild: Lögnerna, fobin och den påföljande propagandan mot judar som börjar dyka upp i subversiva nyhetsblad i början på 30-talet. Här och var bjuds judekonspiratoriska föreläsare in runt om i Europa för att få lyfta ”judefrågan”. Samtida associationer är inte svåra att göra: I Malmö nästa vecka är islamofoben Geert Wilders inbjuden till Tryckfrihetssällskapet för att han av sällskapets ordförande anses vara ”…en av de mest spännande figurerna i europeisk politik och en av de modigaste.”

Slutligen: Demokratiska val som allt mindre handlar om fakta, alltmer om smutskastning, förlöjligande och barbarisering. I USA går vi nu mot ett presidentval som, enligt författaren Martin Gelin, är det första där fakta har spelat ut sin roll. Republikanernas Mitt Romney leder just nu över Obama med två procentenheter, stärkt av främlingsfientliga kampanjer, smutskastning av klimatforskare och en politik baserad på att avskaffa aborträtten och sjukvård för de fattiga.

Jag ställer mig frågan hur västvärldens historielärare hade kunnat göra historielektionerna annorlunda, eller hur historieböckerna hade kunnat återge händelseförloppen på ett bättre sätt. Alla dessa tidningar, böcker, påkostade TV-program och långfilmer som i sextio års tid ägnat sida upp och sida ned, timme efter timme, på att förmedla sliskiga detaljer om ”Hitlers sista timmar”, om D-dagen och vägen till atombomben. Alla lektionstimmar som lagts på att se till att vi i väst aldrig glömmer hur livet i ett koncentrationsläger var, hur förnedring och förföljelse ser ut eller hur en despotisk ledare kan få så mycket makt. Kanske är alla dessa detaljer bortkastade om vi inte klarar av att se helheten, om vi inte vågar möta de krafter inom oss själva som lägger grunden för barbari, despotism och främlingsfientlighet.

I en posthumt publicerad föreläsning från 1935 skriver den tyska filosofen Edmund Husserl om den europeiska krisen:

”There are only two escapes from the crisis of European existence: the downfall of Europe in its estrangement from its own rational sense of life, its fall into hostility toward the spirit and into barbarity; or the rebirth of Europe from the spirit of philosophy through a heroism of reason.”



Husserl behövde som tur var aldrig se sin profetia besannas till fullo, han gick bort den 27 april 1938. Men han anade säkerligen vid det laget vart det barkade hän. Vi kan fortfarande lära av historien. Vi kan fortfarande välja den senare av Husserls två vägar. Vi kan fortfarande bevisa att alla historiens vingslag inte behöver slå igen. Vi kan välja förnuftets väg genom de kriser som står framför oss. Men det är bråttom.




söndag 27 maj 2012

Kongresstal 2012


Kära vänner och kollegor
Vem vill höra ett tal när man kan föra ett samtal? Det har jag börjat undra på sistone. 
För det är väl i det förutsättningslösa samtalet som jag tror man själv utvecklas bäst som människa i allmänhet och politiker i synnerhet och det var så jag en gång bestämde mig för att bli miljöpartist. Jag mötte någon som ville tala sig samman med mig för att kunna lösa en utmaning vi delar gemensamt. Vi var inte ense om alla detaljer, men det var inte nödvändigt, för vi kunde nå samförstånd om på vilka principer och i vilken riktning vårt politiska arbete ska ta vägen. Och det tror jag utmärker oss miljöpartister. Vi har många olika idéer på hur vi ska lösa de kriser vi har framför oss, men att de ska lösas snarare än ignoreras är vi alla ense om. 

Av de 25 000 samtal som vi Gröna Studenter ska föra fram till valet har jag redan i de första 100 lyckats hitta en röd tråd. Nämligen att folk vill se en vision som inte bygger på penningpolitik och kortsiktiga intressen. En vision som inte förminskar och underskattar människor, utan som vågar tala om grundläggande mänskliga värden och som kan ingjuta ett genuint hopp för framtiden utan att behöva skygga för de utmaningar vi står inför. Och där har vi gröna en unik roll att spela! 

Vi drivs av en vision om ett långsiktigt hållbart och solidariskt samhälle med kreativa, skapande, ansvarstagande individer. Och för att något ska vara långsiktigt hållbart krävs det att en mångfald av kulturer, traditioner, tankar och åsikter, arter och ekosystem inte bara får plats utan också är delaktiga. 

Vår politik hänger inte löst i en arbetslinje eller hukar under en kateder. Att det kommer behöva utbildas fler, inte färre, är ofrånkomligt när gammal kunskap ska omprövas, när ny mark ska brytas. Mycket nytt ska byggas och mycket gammalt ska renoveras och städas upp. Ny teknik ska uppfinnas och forskas fram! Det så klart att det kommer bli arbeten i den gröna omställningens Sverige. Men vår politik vilar ju på så mycket mer än jakten på nya jobb.

A propos förutsättningslösa möten var jag uppe i Härnösand och föreläste om hållbara studier för ett par veckor sedan. Efter föreläsningen kom en student fram till mig och berättade att hennes största källa till stress och oro var att hon inte längre litade på att saker och ting skulle bli bättre, att hon ibland kände att hon tappade hoppet om sin och andras framtid när hon såg arbetslöshet och utanförskap breda ut sig, men som hon också sade: det räcker med att någon kommer och vågar visa en annan bild av hur ett samhälle skulle kunna se ut, så börjar hoppet komma tillbaka. 

Jag tror att den viktigaste uppgiften vi gröna har är att återföra hopp och tillit i samhällsdebatten. Hopp – inför vår framtid, inför kommande generationers välstånd och välmående, hopp om att vi med rättvis fördelning tillsammans kan få det bättre även om de materiella resurserna skulle minska, hopp om att alla ska kunna få goda liv, även om det inte skulle finnas tillräckligt med jobb. Och tillit. Vi ska kunna lita på att såväl lärare och elever trivs och mår bra i skolan, att vård och omsorg ska vara en trygg hamn för människor som behöver hjälp, att svenska företag följer etiska riktlinjer -  hemma som i utlandet, vi ska kunna lita på att våra välfärdsaktörer aldrig ska kunna göra vinst på att försämra kvalitén, vi ska kunna lita på att tåget kommer i tid och rälsen håller hela vägen fram. Det är en politik för hopp och tillit vi behöver. Känner vi hopp blir vi ansvarsfulla och engagerade medborgare, känner vi tillit blir vi kärleksfulla och modiga. Och det är just dessa egenskaper som bygger ett långsiktigt hållbart Sverige. 

Men för att nå dit behöver alla vara med – precis som det stod på valaffischerna 2010. Men där finns tyvärr alltid trötta, rädda och vilsna krafter i samhället som försöker få oss att tro annorlunda. Jag vågar säga att det inte är arbetslösheten, inte ens klimatförändringarna som är vårt samhälles största hot och bekymmer, utan att det är cynismen. Cynismen har många ansikten men vandrar lika kyligt igenom flera av dagens viktiga debatter. När man väger mellan lönsamhet och medmänsklighet, när man likgiltigt accepterar sociala klyftor som en naturlig del av ekonomins logik, när man trollar bort allvarliga problem i statistiska sifferlekar eller när man varnar för visioner för att man själv saknar fantasi, då vet man att cynismen har varit framme. Men med grön politik håller vi cynismen stången, eftersom vår ideologi grundar sig i en stark och stadig humanism där människor och miljö är solidariskt samspelta. 

Vi behöver inte varna för visioner, därför att vi har en. Vi behöver inte tala nyspråk för vi har nytänk. Vi behöver inte revidera vår historia eftersom att vi skapar den tillsammans, dag för dag. Och det är därför som jag med både stolthet och framtidstro imorgon går ut och fortsätter de förutsättningslösa samtalen om hur vi tillsammans ska bygga ett hoppfullt och hållbart Sverige. 



onsdag 11 april 2012

Ta makten över dina studier, din tid och ditt liv!


Studietiden är inte alltid den dans på rosor som många gillar att beskriva det som - det är en upplevelse jag bär med mig tillsammans med tiotusentals studenter som varje år tvingas sjukskriva sig eller hoppar av på grund av psykisk och fysisk ohälsa. Har man tur finns det uppbackning i ens omgivning - familj och vänner som ser till att stötta i vått och torrt, en lyssnande kurator eller terapeut som kan ge goda råd och hjälpa en på rätt väg igen, men för många är själva steget att behöva be om hjälp i sig ett hinder.

För ett år sedan fick jag idén att skriva en bok om hur man skulle undgå att hamna i de fällor jag gick i när jag var student - fällor som ledde till perioder av utbrändhet och depression men också ekonomiska svårigheter och uteblivna studieresultat. Idag är jag glad över att ha gått denna krokiga väg, och fått utforska både mig själv och min omvärld på vägen - men det finns givetvis onödiga hinder och fallgropar man hade kunnat vara utan. Tack vare min vän och kollega Erika Karlénius samt bokförlaget Langenskiölds har projektet nu nått i hamn, och till sommaren kommer boken "Facit - en guide till makten över dina studier, din tid och ditt liv" att nå bokhandlarna. Du kan förhandsbeställa ditt exemplar redan idag. Exempelvis på Adlibris.

Pluggar du själv eller har du en god vän, ett barn eller ett syskon som funderar på att börja studera - ge boken som en liten present att läsa i hängmattan under sommaren. Den löser inte alla problem, men den hjälper dig att åtminstone undvika att hamna i samma fällor som jag och mina vänner. Det här är ett sätt att sprida idéerna om hur vi skapar hållbara studenter. Det är ett viktigt första steg om vi på sikt ska klara av målen att skapa en hållbar värld!

P.S. Håll dessutom utkik på vad Gröna Studenter kommer att göra fortsättningsvis för att öka fokuset på hållbara studenter!






tisdag 21 februari 2012

Demokratins räddning heter politiskt mod

I senaste numret av Time figurerar Italiens premiärminister, den 68-årige teknokraten Mario Monti som omslagspojke, med de ödesmättade orden ”Can this man save Europe?” under hakan. Monti har, som artikeln låter förstå, inte bara Italiens öde i sina händer, utan i förlängningen också hela Europas, eftersom en ekonomisk härdsmälta i Italien har kapacitet att sinka hela det europeiska unionssamarbetet. Faktum är att Monti hittills har gjort ett tämligen bra jobb – räntan på italienska statsobligationer har sjunkit med 1.5 % och flera europeiska ledare har hyllat sin nye kollega för sitt goda förnuft. Den polska centralbankschefen Marek Belka har till och med krönt honom till ”Det moderna Europas hjälte”. Men vilken utveckling symboliserar den nye italienska ledaren egentligen?

Utan att dra några ytterligare paralleller har denne politiskt oberoende teknokrat, i likhet med romarrikets Caesar, av ett unikt enigt parlament getts ansvaret att genomföra tuffa reformer och svåra beslut, i brist på politiskt mod och förnuft från Italiens väljarkänsliga och populistiska partier. Detta steg bort från demokratiska beslutsprocesser och folkvalda ledare är dessvärre en utveckling som vi lär få se mer av, om våra folkvalda ledare inte klarar av att på ett trovärdigt sätt erbjuda lösningar på de jättelika problem vi står inför. Vi har redan sett tendenser till detta i EU – där man på fullt allvar i alla politiska grupper diskuterar att frångå både fördrag och folkomröstningar för att få tillstånd snabba lösningar på de växande utmaningarna unionen står inför. I kristider sjunker värdet på demokrati snabbt, och alltfler på både höger- och vänsterkanten stämmer in i kören av röster som tror att undantagstillstånd från demokratiska beslutsprocesser kan rädda situationen. Risken är dock att ett undantagstillstånd snart blir permanenterat och svårt att navigera tillbaka från – historien har gett oss alltför många exempel på detta.

Det är ett omistligt faktum att demokratin kan bli ett tillfälligt och flyktigt paradigm i den västerländska historien, om våra folkvalda politiker inte fattar mod och vågar tala om trovärdiga och långsiktiga lösningar, snarare än populistiska åtgärder på kortsiktiga problem. Här har media ett stort ansvar att fylla: snarare än att lyfta det politiska spelet, de retoriska figurerna och de små felstegen, måste man orka skärskåda de ideologiska och politiska förutsättningarna att hitta långsiktiga lösningarna på nutidens och framtidens problem. Väljarna måste kunna skattas så pass högt att man faktiskt tror på möjligheten att få förtroendet att genomföra utmanande reformer, utan att behöva ljuga folk i ansiktet eller kringgå demokratiska principer. Här har den gröna rörelsen en viktig roll att fylla. Vi har nog med kunskaper om de allvarliga bristerna i det nuvarande ekonomiska systemet, i dagens konsumtionssamhälle och i den fossila/nukleära energipolitiken för att inse att det inte är hållbart att fortsätta som vi gör. Vi anser oss dessutom ha unika och goda lösningar – om än så utmanande - på många av de problemen vi pekar på. Därför är det också vår plikt att våga tala om detta. Demokratins räddning heter politiskt mod.

onsdag 8 februari 2012

Pension är inget för oss

Något av det roligaste som finns är att jobba, så har det varit för både min pappa och mig. Vi har inte sällan suttit uppe långt in på morgonen, för att skriva klart en artikel, ett manus, hålla ett telefonmöte eller läsa klart en spännande bok som ska föredras dagen efter. Pappa som forskare, och jag som kulturskapare och senare politiker har under perioder haft jobb som gett oss både makten över vår tid och våra arbetsuppgifter. Om någon frågade mig eller min far om när vi skulle vilja gå i pension, så tror jag att vi båda skulle svara: ”pension är inget för oss”.

Men detta är också ett svar från ett priviligierat perspektiv, ett perspektiv som för många framstår som lika exotiskt som främmande. Jag minns sommaren på oljefabriken i Nynäshamn, då jag gick upp vid fem, för att kunna vara på plats prick sju vid linan, iklädd min blå overall och mina stora gummistövlar. När jag kom hem var klockan sju, jag lagade mat, såg en stund på nyheterna, och sen hade jag inte mycket mer ork för att göra något annat än att lägga mig. Den sommaren blev en sommar förlorad i doften av lösningsvätskor och diverse skador från en otrygg arbetsmiljö, med vänner som undrade vart jag tog vägen och en trötthet som ständigt tilltog. Jag är säker på att jag snabbt hade fallit in i mina kollegors jargong, där det ständiga samtalsämnet var helg, sommarveckor och den där pensionen. ”När jag får semester ska jag…” eller ”när jag pensionerar mig ska jag…” – livet fanns alltid någon annanstans, var som helst utom just på arbetsplatsen.

Det är också detta perspektiv vi ska minnas när vi pratar om pensionsåldrar, arbetstidsförkortning och makten över vår tid och våra liv. Det är lätt att glömma, när man själv har en grundtrygghet, roliga arbetsuppgifter och en tro på att framtiden blir bättre. Ur en framgångsrik egenföretagares synvinkel, där tolv timmars arbetsdag är en grundförutsättning för att få företaget att gå ihop och där det är du själv som styr dina arbetsuppgifter, kan 35-timmars arbetsvecka, liksom en pensionsålder på 65, framstå som ett hot, ja rent av en skymf, mot ens egna livsvillkor. Livsvillkor som du strävat efter.

Att kunna hitta politiska lösningar för att ge människor en större makt över sin tid är enligt mig en av de viktigaste välfärdsreformerna vi har framför oss - och ett steg i rätt riktning är att kunna erbjuda människor möjligheten att arbeta i den takt och det tidsspann som de själva vill. Inte desto mindre gör Reinfeldt fel som lyfter debatten om arbetstid genom att prata om en drastiskt uppskjuten pensionsålder. Vems Sverige är det Reinfeldt talar om – det är ju den frågan vi ställer oss. Vi vet redan att både han, jag och våra respektive vänner i Täby eller Nacka gärna jobbar tills vi fyller 75, om vi nu skulle ha privilegiet att få vara friska och välmående då. Så ser dock inte verkligheten ut för de flesta. Därför borde han ha börjat i en annan ände. Börjat prata om arbetstidsförkortning för de som har de tyngst, börjat prata om rätten till sjukersättning för de som har arbetsskador som livsstil. Börjat diskutera hur man ska få bukt på ungdomsarbetslösheten, utan att skylla ifrån sig på lärare eller oansvariga studenter. Börjat prata om hur vi kan skapa gröna jobb, som faktiskt inte belastar varken oss själva eller vår miljö.

När vi har en norm på 30-35 timmars arbetsvecka i Sverige, när vi har en grundtrygghet som ger människor stabilitet och framtidstro, när arbetsmiljölagstiftningen har förbättrats, när det finns studieplatser och arbeten för de unga, när våra arbeten och vår konsumtion är hållbar – det är ju då vi kan börja prata höjd pensionsålder. Det är då som det eventuellt kan bli aktuellt för flertalet att vilja och orka jobba mer. Det är då som en längre tid i arbete faktiskt inte längre behöver betyda större belastning på människor och miljö. Men där är vi inte i Alliansens Sverige, och därför blir Reinfeldts uttalande både cyniskt och utsiktslöst.

Grön politik handlar om att börja i den andra änden - dvs. utifrån de villkor som människor och miljö ställer på vad som ska vara ett hållbart arbete. Hållbara arbeten måste vi diskutera, långt före vi börjar göra "spaningar" kring höjd pensionsålder.

tisdag 7 februari 2012

Alliansens experiment har ett bäst-före-datum


Många har talat om Reinfeldts utspel idag, och konstigt vore väl annars. Att många kanske inte kommer kunna pensionera sig förrän de är 75 är en både uppgiven och orealistisk vision för framtiden. I Pajala är medelåldern 74.5, dvs. många skulle tillspetsat få arbeta ända in i graven. I Dokument Inifråns program ”De oförsäkrade” visades på hur många inom vården får arbetsrelaterade skador vid tidig ålder, som de sedan inte ens får ersättning för. Många klarar alltså inte av att arbeta ens till 65 års ålder, på grund av sin arbetsmiljö och de påfrestningar som arbetet för med sig. Samtidigt talar statistiken ett tydligt språk: Sverige har en ungdomsarbetslöshet som är långt över det europeiska genomsnittet – mer än var femte ungdom har inget jobb. Så därför är det inte så konstigt att folk har en helt annan vision för framtiden än Reinfeldt. Miljöpartiets rådslagsenkät visade klart och tydligt på att det finns ett stort stöd och incitament för kortare arbetstid i Sverige. En politik för kortare arbetstid skulle både skapa bättre livsförutsättningar och ett bättre klimat.

Det blir alltmer uppenbart att Alliansens politik är ett experiment som saknar förankring med verkligheten. Ett experiment som dessutom successivt ökar oro och misstro i vårt samhälle. De få gånger Alliansens ledare gör visionära utspel, visar de också på vilket Sverige de vill skapa. Kanske är det därför inte så konstigt att Reinfeldt är rädd för visioner. Alliansens experimentverkstad har dock ett bäst-före-datum. 2014 är det dags att ta steget mot ett grönt och hoppfullt Sverige. 

söndag 5 februari 2012

Årsmötestal 2012

Kära vänner, jag skulle vilja ställa er en fråga: mår ni bra? 

Det kanske låter lite underligt, men när jag bestämde mig för att kandidera till Gröna Studenters styrelse för två år sedan så gjorde jag det just för att jag mådde riktigt bra. Jag hade massor av energi, ork och kraft som jag ville lägga på någonting som jag tyckte var viktigt, och så hamnade jag lyckligtvis hos Gröna Studenter. Ett förbund som givit mig fantastiska vänner, mycket ny kunskap och fantastiskt mycket energi, liksom jag också har investerat mycket tid och energi i förbundet. Men att jag mådde bra nog för att kunna göra det var ingen självklarhet.

Det här pillret tar jag varje morgon – det innehåller 3 mg budesonid – 3 milligram som skiljer mitt friska och aktiva liv och välbefinnande från ett liv på Dr House klinik, obehagliga behandlingar och magsmärtor. Det här är resultatet av en makalös vetenskaplig utveckling, eller som min läkare då sade, 2003 – hade du kommit för tio år sedan hade du blivit inlagd över sommaren. Hade du kommit för tjugo år sedan, året då jag föddes, hade du gått härifrån med en stomi, och hade du kommit hit för 50 år sedan hade jag inte kunnat göra särskilt mycket för dig överhuvudtaget. Nu kan du gå härifrån med ett recept på apoteket, och du kommer förmodligen kunna leva ett tämligen normalt liv!

Jag blir påmind varje dag om varför vetenskap och forskning är livsviktigt. Därför är jag så stolt över att representera Gröna Studenter som har så mycket kompetens på det här området, och som har så många engagerade människor villiga att föra fram forskning och vetenskap högt upp på den politiska dagordningen. Vetenskap har lett oss till att upptäcka och förstå den här världen. Vetenskap har också lett oss till att förstå att den här världen håller på att förändras och att vi håller på att få problem, och vetenskap har också lösningarna på många av problemen. Med hjälp av vetenskap och vilja så kan vi bygga en hållbar värld.

Så varför bygger vi då den inte? Jo, för att det finns starka krafter som antingen inte tror på vetenskapen, inte vill ta till sig av den, eller som saknar orken att göra någonting av den. Därför behövs vi. En grön rörelse som tar rönen på allvar, pekar på alternativen, och brinner för att verkställa dem. 2011 skapade Gröna Studenter med Malene i spetsen Sveriges mest spännande forskningsnätverk, som fått åtskilliga högskolerektorer, riksdagsledamöter och Expressens Almedalsredaktion att höja på ögonbrynen. Dessutom har vi tack vare Frida och Josef med flera fått en ny tidskrift DeFacto – enligt källor den bästa gröna politiska tidskrift som framavlats. Tillsammans hjälps vi åt att befästa vår trovärdighet genom att söka och finna politiska lösningar på problemen, samt visa på viljan att faktiskt verkställa dessa lösningar. I år lägger regeringen fram en ny forskningsproposition och Miljöpartiet jobbar just nu på att lägga ett grönt alternativ till denna. Här spelar Gröna Studenter roll! Vi har under året visat att vi kan bidra med konkreta och relevanta förslag hela vägen upp på riksdagsnivå, och det ska vi tillsammans fortsätta med också detta år!

Om vi återvänder till det där pillret igen. Det som man kanske lättvindigt kallar för medicin, men som faktiskt inte är det. Något som inte läker kroppen, utan som ser till att kroppen snarare inte försöker att läka sig själv - ett quick-fix mot besvärliga symtom. Låter det bekant? Ja, jag tycker nog att det påminner en hel del om dagens ekonomiska system. Vi har ett sjukt system baserat på billig olja, oändlig tillväxt och djupa klyftor och alla vet att detta inte håller särskilt länge till. För det är ju så att den här medicinen bara måste trappas upp, mer och mer, större och större doser, om man inte i grund och botten förändrar sin livsstil. Vi behöver inga fler quick-fix just nu. Vi behöver förändra samhället på riktigt. Vi behöver en grön ekonomi som är anpassad till hur verkligheten är, och inte hur den borde vara. Vi måste ifrågasätta tillväxten som en samhälleliga drivkraft, vi måste ifrågasätta den billiga energin som samhällets smörjmedel och vi måste ifrågasätta klyftorna, bristen på jämlikhet som det trasiga spår vi lämnar efter oss. Gröna Studenter har haft ett viktigt fokus på grön ekonomi under det gångna året, och nu hoppas jag på sikt att vi ska kunna skapa ett särskilt nätverk för gröna ekonomer – för att bättre fånga upp vår kompetens på detta område, och på att alternativ finns till den klassiska och neoklassiska ekonomin.

För att slutligen avrunda det hela tänkte jag en sista gång återvända till pillret. Det gör mig nämligen påmind om någonting många här inne har svårt för att greppa, nämligen att människan inte är någon duracellkanin, även om flera av mina kollegor i styrelsen ofta försökt övertyga mig att tro annorlunda. Hade jag inte stressat och festat sönder min kropp när jag började mina ingenjörsstudier i Uppsala, så hade jag kanske inte behövt vara någon pillerknaprarare, och kanske hade min egen väg genom studievärlden varit lite mindre komplicerad. Jag är dessvärre inget undantag. Titta till vänster om er. Titta till höger om er. Titta bakom er. Var fjärde student i Sverige lider av psykisk ohälsa. Innan vi kan verka för en hållbar värld måste vi hjälpas åt att verka för ett hållbart liv, för hållbara människor., för hållbara studenter. Har man redan vid 20-25 års ålder dragit på sig stress- och livsstilsrelaterade sjukdomar, är sannolikheten inte särskilt stor att man orkar engagera sig för andra, utan får lägga sitt fulla engagemang i att försöka reparera och ta hand om sig själv och sin skadade kropp.

Denna helg ska vi börja arbetet med att utveckla vårt idéprogram, och ett av de avsnitt som ligger mig varmast om hjärtat är just den som gäller studenthälsan. Vi har 300 000 studenter ute på landets högskolor och universitet - landets studenthälsa måste få en mycket högre status, större resurser, och samverka bättre med primärvården. Det bli måste bli lättare att sjukskriva sig som student och när studierna inte går som de ska måste det finnas en grundtrygghet. Detta är något Gröna Studenter ska lyfta i årets samhällsdebatt!

Tänk på det, innan ni tar på er för mycket, innan ni engagerar sönder er själva – det är ett råd som jag vet behövs både för egen del, men också för mina medarbetare. Ni är fantastiska, ni har en sanslös kapacitet. Men ni kommer skapa mycket mer förändring genom att visa på ett gott exempel – att ni själva kan leva och tänka hållbart, än om ni så skriver tusen artiklar om hållbarhet för att sedan följa årsmötet på en tv-länk från Karolinska sjukhuset. Var goda förebilder för den hållbara livsstilen genom att ta hand om er!

Med detta sagt vill jag bara understryka en sista sak: Gröna Studenter behövs! Vi är en grön studentrörelse som håller på att ta form och plats, inte bara i Sverige, inte bara i Norden, inte bara i Europa utan stora delar av världen. Kampen för global rättvisa, för solidaritet, för hållbarhet och långsiktighet är inte vunnen, men vi ska vinna den tillsammans!

torsdag 5 januari 2012

Några ord om Bengt Ohlsson och kulturvänstern


 

Det tycks vid en snabb anblick på gårdagens facebook- och twitteruppdateringar som att Bengt Ohlssons krönika i DN om kulturvänstern varit efterlängtad bland många av landets liberala röster. Lite känns det som när en hejarklack får jubla över att hemmalaget äntligen lagt en lyckad straffspark mot bortalaget i en av de få sporter där man sällan lyckas plocka poäng. Individualistiska och liberala vindar har nu länge blåst genom många av samhällets domäner, hittills dock utan att märkbart lyckas forcera kulturelitens traditionellt vänsterradikala fäste. Kanske är det också därför som denna debatt tycks särskilt intressant att väcka: om det nu är så att alltfler av landets invånare inte längre definierar sig själva som just ”vänster” måste ju detta också leda till att folk känner sig obekväma med upplevelsen av att kulturen – en angelägenhet för alla – obönhörligen tycks fångad i en särskild politisk färg eller riktning. Men är detta fallet, och har Ohlsson verkligen rätt i att kulturens norm är röd och ”vänster”?

För snart tio år sedan mötte jag mycket hastigt Bengt backstage på Teatern Brunnsgatan 4. Kristina Lugn hade just avslutat en lyckad föreställning av ”Seg kväll med Lugn” med bla. författaren Stig Larsson och Benke som samtalsgäster och jag hade via en god vän fått följa med in och fika med gästerna efteråt. Jag tänker inte närmre gå in på det samtal som fördes, förutom att man alla satt och skämtade friskt om statsminister Göran Persson, som varit gäst där några veckor tidigare. Göran Persson och det socialdemokratiska partiet var i sin egenskap av makthavare en gemensam hackkyckling för både liberaler som vänsterintellektuella – och det behövde därför inte råda särskilt stora stridigheter på parnassen om att Makten på ett eller annat skulle ifrågasättas. Med den gemensamma ståndpunkten att den rådande hegemonin inte var bra som den var, kunde de flesta också med gott samvete kalla sig radikala – i bemärkelsen förändringsivriga - utan att behöva definiera om man var miljöpartist, tillhörde den frihetliga vänstern eller nyss löst in ett medlemskap i LUF. Man var överens om att våra makthavare – vare sig de var bolagsägare eller riksdagsmän - behövde en stark kritisk röst, och att kulturen alltid utgjort ett forum där denna röst både fått och tagit sig plats. 

Den fråga som jag skönjer i Ohlssons artikel bakom de många, högst personliga och subjektiva anekdoterna om hans egen vänskapskrets, är huruvida kulturen generellt sätt är för bakåtsträvande, och om den snarare bör bejaka än kritisera den utvecklingen som just nu sker i samhället. Att frågan har ställts med bakgrund kring diskussionen om Slussen och TV-eken är givetvis uppenbar, men jag tänker lämna dessa frågor därhän. Viktigare är att utröna om Ohlssons syn på kultur faktiskt är konstruktiv och relevant eller om den snarare är tendentiös och olycksbådande.

Att Europa kanske aldrig hade lämnat aristokrati och adelsvälde utan den provocerande liberala upplysningslitteraturen, eller att allmän rösträtt, arbetsrätt, yttrandefrihet aldrig varit självklarheter för oss utan en av socialismen framdriven samhällskritisk kulturscen är väl knappast en radikal tanke. Likaså har kulturen givetvis också gett upphov till ett gigantiskt utbud av mer eller mindre njutbar hovkonst, kyrkomusik, romantisk lyrik, deckarromaner osv som aldrig någonsin strävat efter eller utgett sig för att vara politiska. Historiskt sett har det aldrig varit förbjudet, tvärtom snarare tacknämligt, att som kulturskapare ”gilla läget” som Bengt Ohlsson själv nu säger sig föredra att göra. Det har aldrig varit ett privilegium att varken känna sig eller framstå genuint kritisk till den rådande ordningen, utan snarare en lott som oftast fallit på de som själva fått se eller uppleva fattigdom, förtryck och orättvisor och som vill ändra på det system som råder.

Att kulturen därför ofta definierar sig som radikal – därmed också ofta vänster – är snarare ett sunt tecken på att det finns en maktbalans i samhället: En regering som genomför den politik de tror på, och en opposition som bland annat genom kulturscenen kritiserar och ifrågasätter. Detta betyder självfallet inte att alla kulturskapare måste ägna sig åt detta – en snabb blick genom såväl bok, film- och TV-branschen borde väl lugna alla som oroar sig för att det finns för lite kultur som ”gillar läget”. Dessutom är det givetvis så att all samhällskritik inte behöver vara vare sig röd, vänster eller för den delen bakåtsträvande. Den kan lika gärna vara grön, radikal och framstegsinriktad. Är det kanske det Bengt Ohlsson försöker säga?

onsdag 4 januari 2012

En viktig(are) debatt för den svenska skolan


För drygt ett år sedan började jag arbeta som lärare i en gymnasieklass med elever som alla hade fått varsin laptop av skolan. Det här kändes snabbt som en av mina största utmaningar som pedagog hittills, eftersom jag till en början upplevde ett behov av att konkurrera om uppmärksamheten med dessa tjugofem datorer som alla tycktes intressantare än jag. Desperat försökte jag införa olika sorters förbud och regler som skulle få dem att lyssna på mig, snarare än att se på roliga youtube-klipp och föra multipla konversationer på facebook, men kampen var för det mesta fullkomligt fruktlös. Datorn hade alltid ett större utbud, ett större underhållningsvärde och fyllde en större social funktion än vad jag ensam någonsin kunde bjuda på.

En dag började en venezuelansk utbytesstudent i skolan och frågade om hon kunde få en mattebok på spanska. Någon sådan fanns dessvärre inte att ge, men ganska snart upptäckte jag ett hav av gratis nätbaserad matteundervisning på spanska från några av de bästa skolorna i Sydamerika - på youtube. När hon inte förstod kom hon till mig och ställde sina frågor på engelska. Hon blev snabbt en av de elever som klarade sig bäst på matteproven. För mig var detta en uppenbarelse. Vad skulle hända om jag även lät de svenska eleverna inhämta sin kunskap via föreläsningar och filmer på nätet, medan jag själv främst fanns till hands som handledare, samtalspartner och guide?

Resultatet var ingalunda överraskande. Istället för att eleverna kände sig slitna mellan å ena sidan det liv som de förde på nätet, och mannen som stod framme vid katedern och tiggde om uppmärksamhet, kunde de nu lägga all fokus på lärande, just via datorn och de goda pedagogiska verktyg som fanns där. Som lärare blev jag plötsligt mindre gnällig och mer användbar för eleverna - en vägledare som hjälpte dem hitta rätt i den svårnavigerade kunskapsdjungel som finns till hands, och som gärna förde samtal på deras egna forum som facebook eller på deras egna bloggar. Närvaron på lektionerna höjdes, jag kunde handleda fler elever åt gången samtidigt som det också var lättare att hjälpa de elever som vara sjukskrivna. Det var också lättare för mig att utnyttja lektionstiden till värdefulla samtal och diskussioner istället för att fokusera på hur jag skulle förmedla torr information.

Den här berättelsen borde låta urmodig och banal. Undervisningsverktyg för datorer har funnits mer eller mindre tillgängliga på skolor alltsedan jag började i skolan för drygt tjugo år sedan. Föreläsningar på nätet har funnits sedan åtminstone tio år tillbaka för gemene man att tillgå. Likväl är det fortfarande få utbildningscentrum som fullt ut använder de verktyg som finns tillgängliga. Helt enkelt därför att det saknas kunskap och tydliga och bärkraftiga strategier för hur denna ska nås, såväl för gymnasium som i högre utbildning. Fortfarande är det många pedagoger som inte har en aning om hur de ska dra nytta av den tekniska utveckling som skett de senaste tjugo åren, och känner sig snarare som konkurrenter och fiender till studenternas datorer och smartphones än goda vänner.

Sverige behöver, liksom rektorer och företagsledare poängterat på ledande debattsidor den senaste tiden, en plan för hur utbildning, nätbaserad pedagogik och modern teknik ska främja varandra. Många andra länder har redan nationella strategier för digitalisering och nätbaserad utbildning just för att man ser de jättelika fördelarna, inte bara för studenterna utan också för pedagogerna i den utveckling som sker. I ljuset av en debatt kring hur undervisningen ska kunna förbättras med datorernas och mobiltelefonernas hjälp, tycks katederdebatten som en sällsam fossil.