Det har inte varit någon hemlighet att regeringen, främst representerad av Jan Björklund, inte tycker om överliggare på våra svenska lärosäten. Studier och kunskapsinhämtning ses endast som ett målinriktat medel för kvalificerat arbete och bör därför avklaras så fort och effektivt som möjligt. Sverige tjänar inga snabba pengar på studenter som driver runt på campus och läser genusvetenskap eller teologi långt efter att de ha fyllt tjugofem. Att långtidsutredningen nu därför anser att studenter som raskt och effektivt avklarar sina studier bör premieras med avskrivna studielån, applåderas säkerligen också av arbetslinjens politiska företrädare som hoppas att svenskarna på så sätt ska bli konkurrenskraftigare på den internationella marknaden. Men vad är det som egentligen sker med vår kunskapssyn när vi lägger den helt i händerna på ekonomiska experter?
Det finns, som jag ser det, många allvarliga problem med långtidsutredningens betänkande. Inte minst därför att det representerar ett synsätt på kunskap och lärande som om det vore någonting man utan vedermödor kan tillgodogöra sig, utan att få låta det ta tid, och utan att värdera den ibland långa vägen till kunskap. När studierna endast blir ett medel för ökad individuell produktivitet, tar man inte hänsyn till de mer djuplodande effekter på människan ett livslångt lärande kan ge. Än mindre tycks man se till de positiva effekterna av att folk väljer att studera vid olika skeden i livet, och därmed också för med sig nya och viktiga erfarenheter till de akademiska institutionerna. Istället för att se den studerande 35-åriga småbarnsmamman som ett utbildningspolitiskt problem, kanske man snarare bör se henne som en unik resurs. Istället för att tala om ett svenskt misslyckande kanske vi bör slå oss för bröstet och konstatera att vi mer än i många andra länder ser utbildning som en livslång tillgång för alla, oavsett ålder, kön och bakgrund.
Kanske värre ändå är att man med långtidsutredningens syn på ”framgång” riskerar att stigmatisera och utsätta studenter som redan har det svårt för en än högre press utifrån. Många av de som tar ut sin kandidatexamen sent i livet har säkerligen inte alltid av egen vilja låtit det dra ut på tiden. Inte sällan är det de som redan känner sig hårt pressade av ett tidsbegränsat studiebidrag, eller som på grund av sin ekonomiska och sociala situation periodvis tvingats bort från studierna, som sent i livet blir färdiga med sin examen. Av egen erfarenhet vet jag att det inte alltid är en självklarhet att lyckas uppnå de mål man föresatt sig att klara av. Min förhoppning när jag tog studenten var givetvis att vara färdig ingenjör vid tjugofyra års ålder, och framgångsrik och välbetald företagare vid trettio. Som tur var tog sig livet andra vägar, och idag sitter jag här, 27 år gammal och upp över öronen upptagen med ideellt arbete och korttidsvikariat – något som jag ser som ovärderliga erfarenheter inför framtida arbetssituationer. Enligt CSN har det visat sig att äldre studenter och speciellt de med barn faktiskt får bättre studieresultat än yngre, inte minst på grund av ökad motivation och arbetslivserfarenhet.
Om Sverige önskar öka konkurrenskraften på den globala marknaden bör vi ta till vara på vår unika modell med livslångt lärande som mål, och utnyttja det faktum att våra lite äldre studenter tar med sig såväl social som arbetsrelaterad erfarenhet in i akademins ofta trånga salar. Att studenter sedan kan uppmuntras till olika akademiska bedrifter genom särskilda stipendier, är något våra universitet, stiftelser och fonder redan ser till.
”Det är vägen som är mödan värd”, skrev Karin Boye och fick en hel nation att citera en poet som med sitt eget liv bevisat sitt påståendes styrka. Låt nu inte värdet av kunskapsinhämtningen minska, genom att forcera studenterna att korta vägen genom livets kanske roligaste och viktigaste period.
