söndag 29 maj 2011

Jakten på tillväxtkritiker


Två år går väldigt snabbt – det har man fått lära sig inte minst av de svenska mediernas hantering av klimat- och finanskrisen. Efter den lovvärda men tyvärr mycket kortfristiga vurmen för en aktiv klimatpolitik och en restriktiv och mer solidarisk finanspolitik i samband med Lehmankraschen och klimattoppmötet i Köpenhamn, tycks redaktionerna på SvD och DN nu vara tillbaka i en förhistorisk argumentation där det mesta av internationella forskningsresultat och en begynnande medvetenhet om allvaret i världsläget, gått dem förbi. 

Gårdagens ledare i DN om den nya boken ”Hållbarhetsmyten – varför ekonomisk tillväxt inte är problemet” av lundaekonomerna Christer Gunnarsson och Martin Andersson, för in en analys av världsläget som i mångt och mycket påminner om de amerikanska evangelisternas klimatskepticism, men som också vittnar om den tid då vi i Sverige bedrev en pinsam häxjakt mot internationellt respekterade forskare som klimatologen Georg Borgström.

Man väljer att i stort sett okritiskt köpa författarnas argument för att tillväxtkritikerna bygger sin modell på en utvecklingsfientlig myt som riskerar att hota tredje världens progression och fattigdomsbekämpning, men har då också uppenbarligen missat att tillväxtkritiken i första hand handlar om västerländska ekonomier, och att en ansenlig del av debatten handlar om själva välfärdsmåttet i sig. Här önskar jag att ledarskribenten hade haft tid att läsa Tim Jacksons eller Johan Rockströms och Anders Wijkmans böcker i ämnet, och därmed också kunnat urskilja nyanserna i diskussionen.

Vad allvarligare är, och kanske är det här som bristen på kunskap och den desto mer oroväckande närvaron av blind ideologi gör sig tillkänna, är att skribenten kopplar samman Romklubbens arbete, FN-konferenserna och miljörörelsens mål med den mer eller mindre bortglömde 1800-talsekonomen och teologen Malthus för att på så sätt försöka diskreditera merparten av dagens miljö- och klimatforskning. Det, om något, är ett tragikomiskt exempel på hur illa det är ställt med de tillväxtevangelistiska krafter som nu börjar se sin position hotad i samhällsdebatten. Malthus oro för att populationstillväxten skulle överstiga jordens förmåga att försörja den har förvisso motbevisats av den forskning som hävdar att vi i princip kan växa med ytterligare ett par miljarder om vi bara planerar och fördelar jordbruket rätt, men har samtidigt en validitet om man ser till dagslägets brist på jämlik fördelning av de resurser vi äger. Hade skribenten istället valt att citera en betydligt mer omfamnad ekonom som John Stuart Mill - i vars bok Nationalekonomins principer den ständigt ökade produktionen beskrivs som en begränsning för människans utveckling och för kulturella och sociala framsteg - hade försöket att utmåla tillväxtkritikerna som flummiga och ovetenskapliga tappat en betydande trovärdighet.

Medan stora länder som Frankrike, Tyskland och England i dag gärna diskuterar alternativa mått på välfärd och en förändrad ekonomisk dagordning, och där denna debatt eldas på av stora ledarredaktioner, har den tillväxtkritiska debatten fortfarande inte fått politisk validitet i vårt eget land. Detta, om något, önskar jag att DN:s ledarredaktion hade kunnat problematisera. Nu väljer man den välbekanta, enkla vägen och bedriver häxjakt på de ännu fåtaliga som försöker utmana de normer som uppenbarligen inte lyckats skapa den jämställdhet, den hållbarhet och den stabilitet vårt samhälle snarast behöver. Må detta åtminstone vara ett tecken på att tillväxtkritiken äntligen börjar nå in i etablissemangets finrum.

söndag 22 maj 2011

Kongresstal 2011 - Karlstad


PARADIGMSKIFTEN, MAGISKA VANTAR OCH EN VETENSKAPLIGT BASERAD POLITIK

Kära kongress, kära partivänner.
Av de sex språkrören som nu representerar den gröna rörelsen, konstaterar jag att jag och Erika är de två som suttit längst. Vi blev valda i februari. Likväl är detta min debut i talarstolen på kongressen.

När jag som civilingenjörsstudent för snart tio år sedan läste vetenskapsteori på Uppsala Universitet, skrev jag lite motvilligt en hemtenta om vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn  - ni vet han som myntade ordet paradigmskifte - och som av en händelse hittade jag för en vecka sedan den här uppsatsen när jag höll på att städa ur gamla flyttkartonger hos mina föräldrar. På första sidan hade jag antecknat ett citat som påstås härstamma från Albert Einstein. Ni har säkert hört det många gånger, men citatet lyder:

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.

Det slog mig nu att det citatet faktiskt sammanfattar allt det jag vill åstadkomma med mitt engagemang i Gröna Studenter och Miljöpartiet.

Jag gick med i den här fantastiska rörelsen för att jag ville få till stånd ett paradigmskifte i svensk och internationell samhällsutveckling, och jag måste säga att jag fortfarande inte ruckat en tum på den målsättningen. I höstens val blev vi historiska i den bemärkelsen att vi faktiskt måste varit de första att deppa över att ha lyft oss till att bli Sveriges tredje största parti – men stämningen var på något sätt ändå den att vi hade kunnat nå längre. En kompis ringde upp mig på valnatten och frågade hur det kändes att i ännu ett val stå på loosersidan, men då svarade jag: vänta du bara. Min absoluta övertygelse är nämligen att vi precis som i Tyskland kommer att få  se ett jättelikt lyft så fort vi lyckats få till stånd detta politiska paradigmskifte, och mycket tyder på att vi redan är på väg.

För hur ska man annars tolka det faktum att europeiska regeringschefer efterfrågar utredningar på nolltillväxt och arbetstidsförkortning, hur ska man annars tolka att SEB:s chefsekonom menar att vi snarast behöver alternativa mått på välfärd eller att en topprankad fondplacerare på Nordea valde att kandidera för Miljöpartiet i senaste valet? Det här är etablissemanget vi talar om. Det här är ju scenario som för bara fem, sex år sedan framstått som en illa skriven science-fiction-roman.

Kanske kan vi också hoppas att den blinda dogmatiska– ja den minst sagt religiösa tron på konsumtions- och tillväxtsamhället är på väg att ersättas av ett lite mer förnuftigt och vetenskapligt förhållningssätt till vår omvärld där vi ser att våra modeller för hur vi bygger ett samhälle inte längre är rimliga. Vi i Gröna Studenter tror starkt på vetenskapen som metod - dvs. att vi ständigt vågar pröva, omvärdera, testa och nyfiket söka rätt på svar och lösningar, oavsett hur obekväma dessa visar sig vara. Det är bara så ett paradigmskifte kan komma till stånd, och det är ett just paradigmskifte som kommer att se till att vi 2014 är med och bildar regering.

Samtidigt, och låt oss nu inte glömma detta när vi gröna politiker ger oss ut bland väljare med vår vetenskapsiver och förändringsvilja – människor har ett stort behov av trygghet – och för att få detta är många ibland villiga att offra en hel del av sitt förnuft och glömma bort sin kunskap.

Maria Wetterstrand har under sin högskoleturné refererat till en av mina klokare förebilder, Nalle Puh, och jag tänkte som språkrör inte vara sämre. I ett av mina favoritavsnitt så ska Nasse lära sig att åka skridskor, men vågar inte ställa sig på isen förrän han får ett par ”magiska vantar” av Tiger och Kanin. Det är givetvis ingenting magiskt med dem egentligen, men han tror sig behöva dem för att våga ställa sig på ett par skridskor.   

Jag tror faktiskt att inom de allra flesta av oss människor bor det en liten ängslig gris som inte sällan utbrister ett ängsligt ”åh käraste nån”, när vi ska lära oss något nytt, eller när en heffaklump står och väntar i skogen – och visst, visst har vi då och då behövt magiska vantar för att våga ställa oss på den hala isbanan. Men vad vi har sett den senaste tiden har varit en inflation på magiska vantar från politikernas håll, och inte mycket tyder på att vi har blivit bättre på att åka skridskor för det.

Man säger till folket att man kan fortsätta att åka bil som förut, om man bara byter till miljöbil. Man säger att man kan konsumera i samma takt som förut om man bara väljer fair-trade. Man säger att man kan fortsätta äta kött som förut om man bara väljer att köpa närodlat, osv. Det här är uppenbarligen varken en vetenskapligt baserad eller trovärdig politik – Johan Rockström och hans forskargrupp säger exempelvis att vi i princip måste bli fossilfria till 2020 om vi ens ska kunna vara i närheten av ett tvågradersmål. När vi miljöpartister alltså börjar fundera i termer av att vara försiktiga med vår radikala politik och framtoning så förmodar jag det handlar om att vi tror att folk, precis som Nasse är alldeles för skraja för att ge sig ut på den hala isen om vi inte bjuder dem på en falsk trygghet.

Men låt mig då få utmana er allihopa genom att berätta slutet på historien om Nasses skridskofärd

En dag tappar Nasse bort sina vantar, och vår lilla gris blir alldeles tröstlös. Då kommer Nalle Puh och berättar för honom att han faktiskt kan åka på egen hand, bara han vågar tro på sig själv och tar en sak i taget.  Jag hoppas att Miljöpartiet med hjälp av Gröna Studenter och Grön Ungdom ska liksom Puh kunna hitta en bra strategi för att kunna ge svenska folket en rimlig chans att klara av detta utan några falska lösningar. Naturskyddsföreningens Svante Axelsson liknade det omställningsprojekt vi har framför oss vid en fjällvandring – där man måste ta en stuga i taget – annars orkar man inte ta en hel barnfamilj från Abisko till Kebnekajse. Låt oss ta till oss av Svantes goda ord och hjälpas åt för att klara av den här fjällvandringen, en stuga i taget. Låt oss berömma varandra på vägen och ge varandra gott självförtroende, men ge inte upp tron på att vi kan klara av hela resan tillsammans, utan falska lösningar. Väljarna förväntar sig att vi ska leverera ett paradigmskifte. Låt oss då göra det.