måndag 24 januari 2011

Att vara en i marginalen

Det är ett återkommande faktum att minskad rättvisa, jämställdhet och solidaritet i samhället alltmer flyttar ut i marginalerna i offentliga diskussioner och debatter, där de lättvindigt åsidosätts och avfärdas som små, snart lösta bieffekter av i övrigt lyckade samhällsreformer.


I dagens ledarspalt i GP (11-01-24) står att läsa om vårdvalets goda och mindre goda sidor, där ett ökat utbud, högre effektivitet och större tillgänglighet framhävs som självklara, positiva effekter av större konkurrens och marknadsanpassning. När man sedan ska redogöra för de negativa aspekterna sker det givetvis med en annan ton. Läkarnas växande kritik mot systemet nämns som ”ett klassiskt problem...” som alltid lär vara ”föremål för debatt”. Att bara var tredje läkare tycker att det ingår i jobbet att informera om patienternas rättigheter nämns som en ”skevhet” som får effekten att ”mer välutbildade och välinformerade medborgare får fördelar” - ett jämlikhetsproblem som enligt skribenten inte borde ”vara alltför svårt att lösa”. Så är tongångarna i dagens Sverige – jämlikhet, utanförskap och systemkritik är skevheter, små problem i ett i övrigt välsmort maskineri som med lite god vilja snart är lösta.

tisdag 18 januari 2011

Därför kandiderar vi till språkrör för Gröna Studenter

Gröna Studenter är med över 1400 medlemmar ett av Sveriges största politiska studentförbund, och har därmed också ett stort ansvar att fylla som organ för landets gröna studenter och forskare. När den gröna rörelsen till våren väljer nya språkrör för samtliga tre organisationer vill vi anta uppgiften att företräda studenternas röst i frågor som sträcker sig långt utöver den traditionella studentpolitiken. Studenterna är landets viktigaste tillgång inför framtiden, men är också en av landets resurssvagaste grupper och har därför ett unikt perspektiv att förmedla till landets makthavare och opinionsbildare.


När Gröna Studenter nästa år firar tio år som studentpolitiskt förbund har vi mycket att vara stolta över. Förbundet har bevisat att vi vill och kan vara med och påverka lokala lärosäten, vårt moderparti och på den nationella arenan. Vårt idéprogram ”Grön akademi” har lagt riktlinjerna för Miljöpartiets hållning i flera tunga frågor men har också inspirerat högskolor och universitet att våga ta nya steg i en grön riktning. Våra språkrör har en obruten tradition av att sticka ut som tunga, radikala krafter när det gäller utformningen av ny kår- och utbildningspolitik. I höstas var vi med och bidrog starkt till Miljöpartiets rekordval, där landets studenter är partiets största väljargrupp, och lyckades samtidigt öka vårt medlemsantal med nästan 80%. Kort sagt: vi har på mindre än 10 år positionerat oss i den gröna idéutvecklingen men också i fråga om nya och hållbara lösningar.


Det finns också mycket vi kan göra bättre. I dagarna framlades högskoleverkets senaste rapport om studenternas situation, baserad på 5000 enkätsvar, som visar på flera oroväckande tendenser. Tre av fyra studenter upplever att de inte har medel nog att täcka sina månatliga kostnader, och än värre är situationen för de studenter som har barn. Var åttonde student har så pass mycket besvär – psykisk som fysisk – att detta går ut över deras studieresultat. Här måste Gröna Studenter visa på handlingskraft och föra upp vikten av en grön ekonomi och bostadspolitik, men också aktivt stärka och utveckla studenthälsan.


Som universitetsstuderande och i våra arbeten jobbar vi båda dagligen aktivt för att delta i den omställningsrörelse som växer sig allt starkare och som utgör en motvikt till regeringens utsiktslösa och andefattiga politik. Genom att vurma för ett utökat internationellt samarbete med andra europeiska studentförbund, samtidigt som vi söker fler beröringspunkter med inhemska intresseorganisationer, hoppas vi ytterligare stärka studenternas ställning i såväl det privata som det offentliga. Historien har visat att ett demokratiskt samhälle med framtidstro alltid fått bränsle av vitala, handlingskraftiga och modiga studentorganisationer. Den politiska situationen idag visar på att studenterna måste återta initiativet att lägga riktningen för landets utveckling. Vi kandiderar till språkrör för Gröna Studenter för att vi vill vara med och vidareutveckla den gröna politiken. Vi vill fortsätta att vara en del av Sveriges modernaste studentförbund.


Gabriel Liljenström och Erika Karlénius

söndag 16 januari 2011

Alfahannar med jaktinstinkt

Så var den massivt ifrågasatta licensjakten på varg plötsligt verklighet. Bilder på skjutna, blodiga djur bredvid stolta jägare i keps samsas med våldsamma debattinlägg om den pyttelilla stammens vara eller ickevara i ett av Europas till ytan största länder. När det kommer till somliga ämnen på bokstaven "v" - såsom vägar, vaccinationer och vargar tycks den filmjölksljumma svensken som borta, och en obehaglig ton av undertryckt hat mot allt och alla mellan stad och land  vara ett svenssonskt grundtillstånd. 

Som vapenmotståndare, djurvän och vegetarian hade det varit lätt för mig att ansluta till den falang som vill fördöma jägarna för sin hänsynslöshet och bristande empati, men vill gärna inte se att de är något annat än symtom och symboler för en mycket större problematik som kretsar kring landsbygdspolitik, natursyn och politisk feghet. Först en brasklapp: det finns på tok för många jaktlicenser i detta land, och när över sex tusen jägare plötsligt rapporteras vara ute för att jaga rätt på de tjugotal vargar som ingick i Naturvårdsverkets kvot, undrar man förstås vilka, var och hur alla dessa människor med gevär egentligen är. Alla kan trots allt inte vara kungen och hans vänner. Att det är så naivt att föreställa sig ett land där varje kommun endast hade en handfull jägmästare som alla hade ensamrätten till såväl jakt- som vapenlicens, och som endast fick bruka dessa vid viltolyckor och nödsituationer tycker jag personligen snarare är ett tecken på samhällets vansinne än mitt. Men så är jag ju inte heller "uppvuxen bland karlakarlar", som en jägare en gång sade till mig.

Även om det är jägarna som oftast får bära hundhuvudet (sic) i denna debatt, är det somliga andra som bättre förtjänar rollen som syndabock. Andreas Carlgren är givetvis en. I fredagens DN-debatt visade han föga oväntat bristande prov på politiskt mod, och försökte i vanlig ordning bortförklara regeringens policy med det absurda påståendet att vargarna måste skjutas för att öka toleransen för framtida vargstammar. Självfallet fungerar inte människan så. Om det är något vi borde ha lärt oss av beroendeforskningen och den kliniska psykiatrin är det att skadliga beteenden inte botas genom att ge den ett ökat utrymme i patientens liv. Vi botar inte heroinisten genom att ge honom nya silar och vi botar således inte heller alfahanens jaktinstinkt genom att sätta ett gevär i armarna på honom och säga "varsågod". Som flera intressanta artiklar har visat finns det nämligen ingenting som helst vetenskapligt med vår vargjakt. Det handlar i första hand inte om inavel, det handlar inte heller om renar, nej inte ens rädsla kan förklara varför svenskar som ensamt folk bland andra vargnationer ska ha så svårt att underhålla en bärkraftig vargstam. Det handlar istället om hämnd och om ett sällsynt priviliegium för våra jägare att ha lösdrivande hundar. Väl ute på jakt händer det att dessa hundar stöter på en varg, och följdaktligen rivs till döds. Det är dessa jägare som sedan står för det största trycket på att få ge igen för sina döda vänners skull (också svenskens relation till hunden som livskamrat är tydligen unik).

Men varför skriver då inte Carlgren någonting om detta? Nej, i grund och botten är han rädd för att ta upp den kanske viktigaste orsaken till varför debatten ser ut som den gör idag - nämligen den växande polariseringen mellan stad och landsbygd. Sverige urbaniseras i en rasande takt, samtidigt som landsbygden fortsätter att utarmas och tömmas på folk och resurser. Utan en fungerande landsbygdspolitik ökar således både de mentala och de ekonomiska klyftorna ohämmat där en Stockholmare idag aldrig behöver ha hört talas om Falköping, Norberg eller Arvidsjaur samtidigt som en förkrossande majoritet av mediernas, företagens och politikernas fokus riktas mot våra tre största städer. När en Stockholmare för en gångs skull får höra norrbottniska eller värmländska i tv (bortsett från humorshower och Fredrik Lindströms språknarcissism) är det då Sorseles jaktlag ovilligt får försvara varför de nödvändigtvis ska skjuta den stackars vargen, samtidigt som aktivisten och vegetarianen i Nacka förmodligen aldrig ens hade kunnat urskilja den från en gammal schäfer.

På det här sättet skapas den onda spiral av landsbygdsförakt hos storstadsbor, och storstadsförakt hos landsortsbor som just nu sällan tycks varit större. En ond spiral som måste brytas med mer resurser, mer kultur och fler jobb i Sveriges landsbygd - samtidigt som Stockholmarna givetvis borde veta hut, lägga ned Thailandsresan och inse att en sommar bör åtnjutas på ett hotellrum med sjöutsikt i Arvidsjaur.