En julsaga för vår tid

I berättelsen om Karl-Bertil Jonssons julafton får vi varje år ta del av en julsaga som rymmer ett radikalt budskap: ta från de rika och ge till de fattiga! Nog är det en saga alltid, eftersom alla inblandade blir nöjda i slutet – de fattiga har fått sina paket, de rika har blivit av med presenter som de ändå inte behövde och Karl Bertil Jonssons förmögne far blir till sist riktigt stolt över sin son, trots att han ”närt en kommunist vid sin barm”. Det finns mycket att diskutera kring denna berättelse – inte minst om den hade kunnat skrivas idag, och hur den tagits emot av den allmänna opinionen. Det jag vill fästa vikt vid är dock det avsnitt i berättelsen som än idag gör mig mest imponerad - nämligen då Karl-Bertil väljer att berätta sanningen om sin nattliga stöld för sina föräldrar. Tage Danielssons julsaga blir på så sätt någonting mer än en berättelse om välgörenhet - det blir ett julevangelium om strävan efter sanning, och accepterandet av dess konsekvenser.  

”Sanningen finns på marken

men ingen vågar ta den

Sanningen ligger på gatan.

Ingen gör den till sin.”

Så skriver årets nobelpristagare Tomas Tranströmer i dikten ”Air Mail” från 1989 – en dikt som lika gärna hade kunnat vara skriven idag som vilket annat århundrade som helst. Dikten fångar en viktig känsla: att vi känner till hur det egentligen är och vad som behöver göras, men utan att vi vill eller orkar ta tag i det. Utan att vi gör sanningen till vår. Hade Tage Danielsson levt idag hade han kanske låtit Karl-Bertil komma till insikt, inte bara över sanningen kring de djupa ekonomiska klyftorna, utan lika mycket över sanningen om klimatförändringar, resursbrist och den ohållbara ekonomin. Sanningar vi, liksom Karl-Bertils pappa, känner till, som vi ser framför oss på marken, på gatan, men utan att agera därefter. Vi gör dem inte till våra.

Klimatförhandlingarna i Durban detta år handlade liksom alla andra år om sanning och konsekvens. Sanningen är att världens ständigt växande utsläpp av växthusgaser är ett globalt hot som lär överträffa alla mänsklighetens tidigare utmaningar i fråga om komplexitet och allvar. Konsekvensen borde vara att världen drastiskt drar ned på utsläppen av växthusgaser och lägger om kursen för samhällets utveckling. Alla forskare utropar detta unisont, för varje år med allt högre och desperatare stämma. Vi vet att allt bortom två graders ökning av den globala medeltemperaturen är en katastrof. Ändå förhandlar vi numera om försiktiga åtgärder som obönhörligen leder till tre, fyra eller sex graders ökning. Sanningen finns på marken men ingen vågar ta den.

Samtidigt, på samma planet, diskuterar världens ledare hur man ska rädda en i grunden ohållbar ekonomi. En ekonomi som inte heller har något med verkligheten att göra, eftersom den bygger på evinnerlig tillväxt, billig olja och sociala klyftor – två orimliga förutsättningar, och en omoralisk. Efter en finanskris som hade kunnat leda till fundamentala förändringar i rätt riktning - men som istället ledde till att några få blev ännu rikare på statskassornas, dvs. folkets, bekostnad – är man nu i färd med att belåna kommande generationer upp till öronen och skapa än mer pengar som inte existerar för att rädda ett system som inte är hållbart. Sanningen ligger på gatan, ingen gör den till sin.

Tillsammans med Karl-Bertils julafton är Charles Dickens ”En julsaga” en av de viktigaste julberättelser vi har, än idag. Historien om girigbuken Ebenezeer Scrooges möten med de tre julandarna och hans plågsamma självrannsakan som till slut leder till bot och insikt, tål att berättas om och om igen. Liksom Tranströmers dikt handlar den om en sanning som ligger alldeles utanför dörren – om girighetens konsekvenser och om den fattigdom och misär den leder till, men också till den ensamhet som till slut drabbar den som avskärmar sig från sin omvärld. Som Johan Rockström, chef på Stockholm Resilience Center, så träffsäkert konstaterade under klimatmötet i Durban: ”Vi kan hamna i den underbara situationen att de som är negativa till att agera på klimathotet blir morgondagens u-länder, medan pionjärerna och de som rör sig snabbt blir världens rikaste”.

Scrooge ser sanningen i vitögat och drabbas av skräck och ångest när julanden visar honom hans mörka framtid: bortglömd och övergiven, med sin partner Bob Cratchit levandes i sorg och misär som följd av kollegans dumdristiga snålhet. Men han får också lära sig julens viktigaste budskap: dela med dig, så kan det bli bättre! Förändra ditt liv och ditt förhållningssätt till din omvärld, så kan du förändra din och alla andras framtid. Förändringen är möjlig, och Scrooge väljer, liksom Karl-Bertil Jonsson, att agera. Genom att göra sanningen på gatan till vår, och agera därefter, sätter vi något viktigt i rörelse. Detta handlar årets mest hoppingivande händelser om: de demokratiska vindar som blåste fram den arabiska våren och som ställde gamla maktstrukturer på ända, Occupy-rörelsens frustration och önskan att skapa en solidarisk och rättvis ekonomi, årets fredspristagare Tawakkol Karman, Ellen Johnson Sirleaf och Leymah Gbowee som kämpat för fred, jämställdhet och rättvisa i ett instabilt och traditionstyngt samhälle. Människor som plockat upp sanningen på gatan och vågat göra den till sin. Om detta handlar en julsaga för vår tid. Låt oss berätta den för varandra i jul, och se till att sagan nästa år blir verklighet. Detta år har gett oss många exempel på att det är möjligt.

En väg bort från kunskapssamhället?

Flummigt klassrum eller kreativ miljö? 

Kunskap är makt – så lyder en av våra mest uttjatade paroller, och det finns väl idag knappast någon som inte har förstått att den som något vet kan skapa sig fördelar där av. Politiker talar gärna och ofta om kunskapssamhället som ett ideal, just utifrån tanken att vi med kunskap ger människor makt och möjligheter till ett bättre liv. Själv har jag varit en stark försvarare av kunskapsidealet, inte minst med hänsyn till att en effektiv och snabb grön omställning av samhället - som inte föregås av en stark och odemokratisk kontrollapparat - kräver att människor själva har kunskap om varför och hur samhället ska ställas om. Därmed kan de också själva se behovet att driva på en grön samhällsutveckling. På senare tid har jag har dock allt mer börjat ifrågasätta om kunskapen verkligen tjänar på att sättas i främsta fokus.

Utifrån visionen om ett starkt kunskapssamhälle har den nuvarande regeringen med Jan Björklund i spetsen drivit på en utbildningsreform som syftar till att göra våra institutioner för bildning och kunskap alltmer effektiva. Man har lagt större fokus på leveransen av kunskap, snarare än på mottagandet och förvaltandet av den, i den goda tron att kunskapen i sig är det väsentliga. Genom att peka på elevernas sjunkande betyg i vissa ”nyckelämnen” har man spritt bilden av en skola i djup kris, utan vare sig kompetens eller vilja att leverera kunskap till våra elever, men också en bild av elever som inte vill ta emot skolans kunskap. Mot denna bild har såväl ett flertal elever, lärare och forskare pekat på att den svenska skolan måhända har brustit i kunskapskraven, men levererat någonting annat, mer svårfångat (inte minst i internationella bedömningar), nämligen kreativitet och kritiskt tänkande.

Ett numera epidemiskt spritt filmklipp där den brittiske utbildningsrådgivaren Sir Ken Robinson förklarar varför dagens skola förstör barnens kreativitet snarare än tar tillvara på den, har väckt diskussioner om vad dagens lärosäten egentligen har för funktion och hur vi ska ta steget mot en modern och framtidsinriktad utbildning. Att detta föredrag idag är ett av världens mest sedda tolkar jag som ett tecken på att Sir Robinson är något viktigt på spåren, och att många känner igen sig i den verklighetsbild han målar upp. Jag tror att vi här politiskt måste våga ta fast på hans önskan att skifta synen på utbildning i stort, och där vi kanske också måste göra upp med vår bild om kunskapssamhället som det goda idealet.

Ett steg mot kreativitetssamhället

Om vi följer Robinsons resonemang och utifrån denna formulerar en skolpolitisk vision så pekar den på en diametralt annorlunda skola än den Björklund tycks vilja se. Hellre än att helt och hållet koncentrera oss på kunskapen i skolan, borde vi lägga ett betydligt större fokus på elevernas kreativitet. Människan är i grunden en kreativ och skapande varelse som har behov av att forma, förändra och påverka sin omvärld på alla tänkbara sätt. Det är också vår kreativitet som gör oss benägna att inhämta ny kunskap för att lösa problem, för att förverkliga våra drömmar eller för att utforska nya världar. Innan du som lärare kan lära eleverna komplexa matematiska problem, måste du först få eleverna att kunna gestalta dessa, vilket i sin tur kräver ett kreativt tänkande. Till skillnad från vad många verkar tro kan kreativitet läras ut – det går att skapa kreativa miljöer och det går att med hjälp av god undervisning utbilda kreativa elever - det finns mängder av exempel på skolor och pedagogiker som bevisat detta. Trots detta har kreativiteten fått en förvånansvärt liten plats i den utbildningspolitiska debatten i Sverige de senaste åren.  Kan det förklaras av att detta perspektiv utmanar också den givna ordningen i klassrummet och på skolan - och kanske primärt i samhället? Kreativa människor är oförutsägbara - de har ofta svårare att lyssna på monologer utan att själva få interagera, de vill själva vara delaktiga, och vill bli utmanade snarare än upplärda. Inte för inte har många av våra störta nytänkare haft problem att anpassa sig till den ordinarie studiegången.

Som kontrast till den s.k. flumskolan – ofta just gestaltad av odisciplinerade eller ”stökiga” elever, har den nya kunskapsinriktade skolan låtit ämnen prioriteras bort som i första hand fokuserar på kreativa, skapande processer (såsom estetiska ämnen) till förmån för mer ”kunskapsintesiva” ämnen som matematik, naturvetenskap och språk. Den stora frågan är om detta inte får en dubbelt negativ konsekvens – när elevernas kreativitet inte tas till vara på, är risken också stor att lusten till kunskap minskar. Vill man framför allt ha disciplin, ordning och reda i klassrummet är det svårt, om inte omöjligt att samtidigt uppmuntra eleverna till att vara lekfulla, självständiga och nytänkande. Så vilka slags elever vill samhället egentligen ha - vilka slags medborgare vill samhället fostra? 

När vi nu står inför ett flertal djupa kriser blir behovet av ny kunskap uppenbar, och behovet av kreativa, skapande medborgare därmed akut. Ny kunskap kräver nämligen elever och studenter som vågar och kan gå utanför ramarna, tänka bortom ”lådan”. Här sitter skolan på en enorm resurs – i många klassrum sitter ungdomar som är experter på att lösa problem och hantera otroligt komplexa situationer – men i en digital värld som många vuxna inte förstår och därför inte värdesätter. Att få tag på information är för elever sällan något problem, däremot vad de ska göra med den och hur de ska förhålla sig till den.  Det är denna diskrepans mellan ungdomarnas (och framtidens) värld och skolans alltmer exotiska tillvaro som vi måste lösa, inte bristen på kunskap i skolan.

En kreativitetsskola som ideal, där kunskap tjänar men inte står i fokus, öppnar upp för nya tankar och modeller kring hur framtidens utbildning, arbetsmiljö och nyttobegrepp ska utformas. Ska vi ge ungdomarna makt över sina liv och sin framtid, måste vi i första hand ge dem makten att hantera och främja sin kreativitet. Lyckas skolan med detta, tror jag också att vi kan börja tala om ett land med fler nobelpris, men framför allt ett samhälle som står rustat för framtidens jättelika utmaningar. Ett kreativitetssamhälle, kort och gott, som kanske bättre tjänar både kunskap och människa, än ett kunskapssamhälle.

En grön lösning på eurokrisen?

Det har nu gått en vecka sedan jag kom hem från European Green Partys kongress i Paris, och för första gången sedan dess har jag nu haft tid att i lugn och ro försöka sammanfatta erfarenheterna därifrån. Mer än något bjöd kongressen på en god grundkurs i grön ideologi och EU-politik, men kanske än mer bjöd den på en betydligt mer avancerad kurs i förhandlingsteknik och diplomati, då meningskiljaktigheterna inom det europeiska gröna partiet föga förvånande ibland visade sig vara stora.

EGP - en ung federation
EGP har i sin nuvarande form bara sju år på nacken (2004) och är därmed en tämligen ung federation, med alla de möjligheter och barnsjukdomar som detta för med sig. Inte särskilt överraskande har de gröna partierna i Frankrike och Tyskland tyngst röst och flest närvarande delegater i EGP. Därmed sätter dessa medlemspartier också en överväldigande prägel på såväl den politiska agendan som den ideologiska interna debatten, trots de ytterliga dryga trettiotalet medlemspartier och tiotalet observatörsorganisationer som är med. Som svensk miljöpartist är det inte givet att man känner igen sig i så mycket mer än den gröna färgen och drömmen om en hållbar värld när man för diskussioner med partivänner från andra sidan Östersjön, men å andra sidan är detta också ett tecken på den mångfald som det gröna perspektivet för med sig. 

Fullt fokus på Parisdeklarationen
Det som skulle kommit att vara ett tema kring grön välfärdspolitik under namnet "The Social Dimensions of a Green New Deal", blev istället en akutinsatt förhandling kring ett dokument som skulle vara EGP:s svar på eurokrisen - den s.k. Parisdeklarationen, vilket också blev det överskuggande temat under hela kongressen. Tanken med Parisdeklarationen var givetvis god - det tyder på en stor politisk styrka när ett trettiotal medlemspartier från nästan lika många länder kan gå samman om ett offensivt politiskt program som svar på den europeiska ekonomiska krisen. Den överhängande frågan var dock om detta, utifrån de ideologiska skiljelinjerna, överhuvudtaget var möjligt. Den svenska delegationens svar var efter en snabb avstämning ett klart och tydligt nej - utifrån den starkt positiva synen på en federalisering av EU och de många demokratiska brister som förslagen i våra ögon innehöll, kunde vi inte se förslaget som tillräckligt bärkraftigt och "grönt" för oss att stå bakom.

Den svenska delegationen, här ensamma om att rösta grönt 

Grön federalism ur två perspektiv
Det utkast som presenterades för oss, drygt en vecka innan förhandlingarna, innehöll inte bara förslag på en kraftigt utökad budget för EU, utan också införandet av en europeisk valutafond - EMF, en europeisk finansiell stabilitetsfond - ESFS, samt de så ofta påtalade EU-obligationerna - "eurobonds", som medlemsländerna skulle uppmanas att investera i.  Ur ett svenskt grönt decentralistiskt perspektiv tycks dessa förslag svåra att försvara, men blir kanske mer förståeliga om man försöker se dem ur ett kontinentalt perspektiv kring vad EU som projekt faktiskt innebär och symboliserar. För flera medlemsländer - inte minst i öst och syd - har EU stått för en progressiv och lösningsinriktad politik som stått i bjärt kontrast mot ett nationellt klimat alltmer dominerat av kortsiktiga populister och korrupta tjänstemän. För dessa blir en ökad EU-budget med kraftfullare kontrollinstanser och större sanktionsmöjligheter en möjlighet att skynda på en positiv, hållbar utveckling i landet. I flertalet länder i väst är det snarare EU:s möjligheter att stå rustat mot det ökande trycket från privata särintressen som hägrar. Här ser man ett kraftfullt och välfinansierat EU som ett nödvändigt första steg för att kunna återreglera finansmarknad samt delar av banksektorn och därmed återföra den ekonomiska makten till folkvalda EU-politiker.

Grön politik i rätt riktning
I de lösningsförslag som lades fram fanns givetvis också stora delar väl värda att lyfta fram som goda och konstruktiva, också ur vårt svenska gröna perspektiv. Höjda klimatmål, progressiva skatter, ökade investeringar i den fossilfria energisektorn, införseln av "klimatrisk-index" samt gröna investeringsobligationer var några av de förslag som hämtats ur den s.k. "Green New Deal" och som den gröna gruppen i EU-parlamentet arbetat fram sedan ett par år tillbaka. Det var dessa förslag vi röstade för att behålla, men som dessvärre snabbt kom i skymundan av de drastiska federalistiska åtgärderna som övriga gröna partier såg som primära.

Framtida strategier för en grön europeisk politik
Personligen tror jag att vi i Miljöpartiet måste våga börja föra en fördjupad diskussion kring vad målsättningen ska vara med vår europeiska politik, och åtminstone söka medvetandegöra och problematisera de skiljelinjer som finns mellan oss och våra systerpartier i Europa, samt hur vi ska förhålla oss till dessa. I detta fall valde vi att ställa vår politiska övertygelse före kollegial solidaritet, och blev därmed ett av mycket få medlemspartier att lägga ned sina röster när Parisdeklarationen skulle antas. Jag såg det som ett befogat beslut, inte minst med tanke på det korta varsel som dokumentet tillkommit och på den mycket korta tid vi fick på oss att diskutera och debattera ett sådant omfattande politiskt program. Fortsättningsvis måste vi dock fråga oss om vilken strategi vi tjänar mest på: Vill vi ha ett ökat inflytande över EGP:s politiska riktning till priset av att vi ibland får göra svåra kompromisser, eller bör vi kanske snarare söka koalitionspartners bland andra som har en avvikande syn på vad ett grön EU bör vara - och vart finner vi i så fall dessa?

Eva Joly i ett känslosamt tal om ett starkt enat Europas betydelse för fred. 

Slutligen - en grön superstar
Om inte arbetet med Parisdeklarationen tog all fokus, så var det i så fall franska Le Verts presidentkandidat Eva Jolys förtjänst, som äntrade scenen med stående ovationer och ett sällan skådat medialt tryck från läktargolvet. Med ett långt och känslosamt tal om Europas väg från krigsplats till fredsprojekt, från diktaturer till demokratier som norm, och med ett starkt EU som garant för en fortsatt utveckling i den riktningen, fångade Joly upp den mycket viktiga fredsaspekt som  också ligger till grund för den mycket positiva hållningen till EU som de franska gröna driver. Nästa år får vi också se huruvida EGP:s närvaro i Paris detta år bidrog till att lyfta Eva Jolys presidentvalskampanj och om vi får chans att lyfta en skål för Europas första gröna statschef!

Entreprenören – Almedalens och framtidens vinnare?

Almedalsveckan lider mot sitt slut, och så även mitt jobb som gästredaktör för partiprogramsbloggen. I ett försök att själv summera de seminarier och utspel som jag besökt och fått uppleva, ska jag problematisera en företeelse som få medier har uppmärksammat, men som desto fler besökare lär ha noterat i förbifarten:

Svenskt Näringsliv har satt agendan i Almedalen, även detta år. 

Ur åtminstone ett perspektiv var utspelet om minskat studiestöd för humaniorakurser för drygt två veckor sedan ett genidrag, eftersom alla svenska aktörer med självaktning skulle komma att prata om det. I polemiska som raljerande ordalag, från höger till vänster, i vårddebatter som utbildningspaneler tycktes Almedalen kunna enas om åtminstone en sak: Svenskt Näringsliv hade haft fel. Samtidigt verkade alltid en representant från samma organisation finnas närvarande, och aldrig hörde vi han eller hon säga emot oss andra, utan istället: ”Självfallet är humaniora viktig”, ”självfallet ska vi inte straffbeskatta bildning”, ”Svenskt Näringsliv har inget intresse i att styra studenterna i sina utbildningsval” osv. 

Frågan man alltid bör ställa sig vid såväl begripliga som obegripliga utspel är det gamla latinska ”qui bono” – vem gynnar det? Tidskriften Fokus ägnade ett helt kapitel åt Moderaternas och Svenskt Näringslivs stormiga relationer och spel bakom kulisserna, och tycktes åtminstone snudda vid slutsatsen att Svenskt Näringsliv gärna uppfyller sin roll som högerspöke, eftersom det i slutändan faktiskt för samhällsdebatten höger ut, samt ofta får Moderaterna att framstå som ett välfärdsparti i mittenfåran. Än intressantare blir det därför när SN:s VD Urban Bäckström uppmanar regeringen att söka stöd hos Miljöpartiet. Här ser man med största sannolikhet stora möjligheter i att ytterligare ett parti tar steget mot en politik som står organisations intressen närmre.

Sveriges politiska DNA har i grunden börjat förändras så pass att många av de politiska reformer som gjordes bara för ett par år sedan allt oftare känns irreversibla och meningslösa att diskutera idag. I ett par Almedalsdebatter har jag hört företrädare från sex partier vara snudd på överens om att såväl skolan som vården behövt de förändringar som hittills har skett, och att den politiska skillnaden snarare består i hur vi vill att den ska ta form framöver. Fram träder också ett debattklimat där ett ord hörs klinga allt starkare för varje år, från alla tänkbara riktningar. Ett ord som jag själv ofta tagit i min mun och glatt fört fram som en lösning på åtminstone några av de många problem vi står inför. Som substantiv: Entreprenör. Som adjektiv: Entreprenöriell. Och i bestämd form singularis: Entreprenören. En individ som söker lösningar, hellre än problem. Som skapar mervärde, snarare än underskott. Som är kreativ, snarare än destruktivt gnällig. Som tar samhälleligt ansvar, snarare än ansvarslösa friheter. Kort sagt: i alla avseenden föredömliga karaktärsdrag som alla tycks vilja se mer av. Frågan är bara om våra förväntningar är rimliga: kan Sverige bli ett land av entreprenörer? Och en kanske än viktigare fråga: bör Sverige bli det? 

Nationalencyklopedin definierar entreprenör kortfattat som en ”företagsam person som skapar nytt användarvärde”. Med hjälp av mer satsningar entreprenörskap i utbildningar, på arbetsförmedlingar och i arbetslivet så hoppas vi på att göra folk villiga att anställa, snarare än att vara anställningsbara. Vi hoppas på att folk ska bli bättre på att hitta nya möjligheter och lösningar, snarare än att vänta på att någon ska ge dem åt dem. I fluffiga ordalag handlar det om att man vill se en aktiv och skapande människa. Man vill göra henne kreativ och stark i sig själv och i sina livsval. Entreprenören är på många sätt den perfekta varelsen i en marknadsliberal tillväxtekonomi. Men har den en lika självklar roll i en grön ekonomi, eller i ett framtida kretsloppssamhälle? Är det verkligen entreprenörer , så som uppslagsverken skulle definiera dem, som vi vill åt? Kan det vara så att detta begrepp i grund och botten är tätt sammanknippat med ett effektiviserat tillväxtsamhälle där människor förväntas bära sina egna kostnader eller än hellre skapa mervärde och tillväxt av sina förutsättningar? Kan det vara så att det faktiskt också saknas något i entreprenörsbegreppet som vi bättre skulle behöva poängtera och lyfta fram? 

Entreprenörskap är ett begrepp som vi miljöpartister i högsta grad måste börja diskutera, innan det blivit så självklart att vi tar det för givet – om det nu inte redan har skett. Vi är nämligen några av dem som är bland de flitigaste att använda det, vilket också gjort oss alltmer lättmatchade i näringslivets flörtkampanjer. Vi hittar det i vårt partiprogram. Vi hittar det i Gröna Studenters idéprogram. Jag hör mig själv säga det på ett seminarium om studenter och tillväxt. Jag hör Grön Ungdom prata om det och jag hör Miljöpartiets nya språkrör tala om det på Almedalens stora scen. Kort sagt: vi är många som hjälps åt att låta entreprenören ta rollen som en framtidsmänniska. Hur vi ska förhålla oss till denna företeelse är i mina ögon en av de stora utmaningarna i Miljöpartiets partiprogramsarbete.

Mitt och Gröna Studenters stöd för Ship to Gaza

Jakten på tillväxtkritiker

Två år går väldigt snabbt – det har man fått lära sig inte minst av de svenska mediernas hantering av klimat- och finanskrisen. Efter den lovvärda men tyvärr mycket kortfristiga vurmen för en aktiv klimatpolitik och en restriktiv och mer solidarisk finanspolitik i samband med Lehmankraschen och klimattoppmötet i Köpenhamn, tycks redaktionerna på SvD och DN nu vara tillbaka i en förhistorisk argumentation där det mesta av internationella forskningsresultat och en begynnande medvetenhet om allvaret i världsläget, gått dem förbi. 

Gårdagens ledare i DN om den nya boken ”Hållbarhetsmyten – varför ekonomisk tillväxt inte är problemet” av lundaekonomerna Christer Gunnarsson och Martin Andersson, för in en analys av världsläget som i mångt och mycket påminner om de amerikanska evangelisternas klimatskepticism, men som också vittnar om den tid då vi i Sverige bedrev en pinsam häxjakt mot internationellt respekterade forskare som klimatologen Georg Borgström.

Man väljer att i stort sett okritiskt köpa författarnas argument för att tillväxtkritikerna bygger sin modell på en utvecklingsfientlig myt som riskerar att hota tredje världens progression och fattigdomsbekämpning, men har då också uppenbarligen missat att tillväxtkritiken i första hand handlar om västerländska ekonomier, och att en ansenlig del av debatten handlar om själva välfärdsmåttet i sig. Här önskar jag att ledarskribenten hade haft tid att läsa Tim Jacksons eller Johan Rockströms och Anders Wijkmans böcker i ämnet, och därmed också kunnat urskilja nyanserna i diskussionen.

Vad allvarligare är, och kanske är det här som bristen på kunskap och den desto mer oroväckande närvaron av blind ideologi gör sig tillkänna, är att skribenten kopplar samman Romklubbens arbete, FN-konferenserna och miljörörelsens mål med den mer eller mindre bortglömde 1800-talsekonomen och teologen Malthus för att på så sätt försöka diskreditera merparten av dagens miljö- och klimatforskning. Det, om något, är ett tragikomiskt exempel på hur illa det är ställt med de tillväxtevangelistiska krafter som nu börjar se sin position hotad i samhällsdebatten. Malthus oro för att populationstillväxten skulle överstiga jordens förmåga att försörja den har förvisso motbevisats av den forskning som hävdar att vi i princip kan växa med ytterligare ett par miljarder om vi bara planerar och fördelar jordbruket rätt, men har samtidigt en validitet om man ser till dagslägets brist på jämlik fördelning av de resurser vi äger. Hade skribenten istället valt att citera en betydligt mer omfamnad ekonom som John Stuart Mill - i vars bok Nationalekonomins principer den ständigt ökade produktionen beskrivs som en begränsning för människans utveckling och för kulturella och sociala framsteg - hade försöket att utmåla tillväxtkritikerna som flummiga och ovetenskapliga tappat en betydande trovärdighet.

Medan stora länder som Frankrike, Tyskland och England i dag gärna diskuterar alternativa mått på välfärd och en förändrad ekonomisk dagordning, och där denna debatt eldas på av stora ledarredaktioner, har den tillväxtkritiska debatten fortfarande inte fått politisk validitet i vårt eget land. Detta, om något, önskar jag att DN:s ledarredaktion hade kunnat problematisera. Nu väljer man den välbekanta, enkla vägen och bedriver häxjakt på de ännu fåtaliga som försöker utmana de normer som uppenbarligen inte lyckats skapa den jämställdhet, den hållbarhet och den stabilitet vårt samhälle snarast behöver. Må detta åtminstone vara ett tecken på att tillväxtkritiken äntligen börjar nå in i etablissemangets finrum.

Kongresstal 2011 - Karlstad

PARADIGMSKIFTEN, MAGISKA VANTAR OCH EN VETENSKAPLIGT BASERAD POLITIK

Kära kongress, kära partivänner.

Av de sex språkrören som nu representerar den gröna rörelsen, konstaterar jag att jag och Erika är de två som suttit längst. Vi blev valda i februari. Likväl är detta min debut i talarstolen på kongressen.

När jag som civilingenjörsstudent för snart tio år sedan läste vetenskapsteori på Uppsala Universitet, skrev jag lite motvilligt en hemtenta om vetenskapsteoretikern Thomas Kuhn  - ni vet han som myntade ordet paradigmskifte - och som av en händelse hittade jag för en vecka sedan den här uppsatsen när jag höll på att städa ur gamla flyttkartonger hos mina föräldrar. På första sidan hade jag antecknat ett citat som påstås härstamma från Albert Einstein. Ni har säkert hört det många gånger, men citatet lyder:

Det krävs ett helt nytt sätt att tänka för att lösa de problem vi skapat med det gamla sättet att tänka.

Det slog mig nu att det citatet faktiskt sammanfattar allt det jag vill åstadkomma med mitt engagemang i Gröna Studenter och Miljöpartiet.

Jag gick med i den här fantastiska rörelsen för att jag ville få till stånd ett paradigmskifte i svensk och internationell samhällsutveckling, och jag måste säga att jag fortfarande inte ruckat en tum på den målsättningen. I höstens val blev vi historiska i den bemärkelsen att vi faktiskt måste varit de första att deppa över att ha lyft oss till att bli Sveriges tredje största parti – men stämningen var på något sätt ändå den att vi hade kunnat nå längre. En kompis ringde upp mig på valnatten och frågade hur det kändes att i ännu ett val stå på loosersidan, men då svarade jag: vänta du bara. Min absoluta övertygelse är nämligen att vi precis som i Tyskland kommer att få  se ett jättelikt lyft så fort vi lyckats få till stånd detta politiska paradigmskifte, och mycket tyder på att vi redan är på väg.

För hur ska man annars tolka det faktum att europeiska regeringschefer efterfrågar utredningar på nolltillväxt och arbetstidsförkortning, hur ska man annars tolka att SEB:s chefsekonom menar att vi snarast behöver alternativa mått på välfärd eller att en topprankad fondplacerare på Nordea valde att kandidera för Miljöpartiet i senaste valet? Det här är etablissemanget vi talar om. Det här är ju scenario som för bara fem, sex år sedan framstått som en illa skriven science-fiction-roman.

Kanske kan vi också hoppas att den blinda dogmatiska– ja den minst sagt religiösa tron på konsumtions- och tillväxtsamhället är på väg att ersättas av ett lite mer förnuftigt och vetenskapligt förhållningssätt till vår omvärld där vi ser att våra modeller för hur vi bygger ett samhälle inte längre är rimliga. Vi i Gröna Studenter tror starkt på vetenskapen som metod - dvs. att vi ständigt vågar pröva, omvärdera, testa och nyfiket söka rätt på svar och lösningar, oavsett hur obekväma dessa visar sig vara. Det är bara så ett paradigmskifte kan komma till stånd, och det är ett just paradigmskifte som kommer att se till att vi 2014 är med och bildar regering.

Samtidigt, och låt oss nu inte glömma detta när vi gröna politiker ger oss ut bland väljare med vår vetenskapsiver och förändringsvilja – människor har ett stort behov av trygghet – och för att få detta är många ibland villiga att offra en hel del av sitt förnuft och glömma bort sin kunskap.

Maria Wetterstrand har under sin högskoleturné refererat till en av mina klokare förebilder, Nalle Puh, och jag tänkte som språkrör inte vara sämre. I ett av mina favoritavsnitt så ska Nasse lära sig att åka skridskor, men vågar inte ställa sig på isen förrän han får ett par ”magiska vantar” av Tiger och Kanin. Det är givetvis ingenting magiskt med dem egentligen, men han tror sig behöva dem för att våga ställa sig på ett par skridskor.   

Jag tror faktiskt att inom de allra flesta av oss människor bor det en liten ängslig gris som inte sällan utbrister ett ängsligt ”åh käraste nån”, när vi ska lära oss något nytt, eller när en heffaklump står och väntar i skogen – och visst, visst har vi då och då behövt magiska vantar för att våga ställa oss på den hala isbanan. Men vad vi har sett den senaste tiden har varit en inflation på magiska vantar från politikernas håll, och inte mycket tyder på att vi har blivit bättre på att åka skridskor för det.

Man säger till folket att man kan fortsätta att åka bil som förut, om man bara byter till miljöbil. Man säger att man kan konsumera i samma takt som förut om man bara väljer fair-trade. Man säger att man kan fortsätta äta kött som förut om man bara väljer att köpa närodlat, osv. Det här är uppenbarligen varken en vetenskapligt baserad eller trovärdig politik – Johan Rockström och hans forskargrupp säger exempelvis att vi i princip måste bli fossilfria till 2020 om vi ens ska kunna vara i närheten av ett tvågradersmål. När vi miljöpartister alltså börjar fundera i termer av att vara försiktiga med vår radikala politik och framtoning så förmodar jag det handlar om att vi tror att folk, precis som Nasse är alldeles för skraja för att ge sig ut på den hala isen om vi inte bjuder dem på en falsk trygghet.

Men låt mig då få utmana er allihopa genom att berätta slutet på historien om Nasses skridskofärd

En dag tappar Nasse bort sina vantar, och vår lilla gris blir alldeles tröstlös. Då kommer Nalle Puh och berättar för honom att han faktiskt kan åka på egen hand, bara han vågar tro på sig själv och tar en sak i taget.  Jag hoppas att Miljöpartiet med hjälp av Gröna Studenter och Grön Ungdom ska liksom Puh kunna hitta en bra strategi för att kunna ge svenska folket en rimlig chans att klara av detta utan några falska lösningar. Naturskyddsföreningens Svante Axelsson liknade det omställningsprojekt vi har framför oss vid en fjällvandring – där man måste ta en stuga i taget – annars orkar man inte ta en hel barnfamilj från Abisko till Kebnekajse. Låt oss ta till oss av Svantes goda ord och hjälpas åt för att klara av den här fjällvandringen, en stuga i taget. Låt oss berömma varandra på vägen och ge varandra gott självförtroende, men ge inte upp tron på att vi kan klara av hela resan tillsammans, utan falska lösningar. Väljarna förväntar sig att vi ska leverera ett paradigmskifte. Låt oss då göra det.  

Sjung om Gröna Studenter....

Det har väl knappast undgått någon att det idag är Valborgsmässoafton, vårens stora högtid men inte minst studenternas. I Göteborg där jag befinner mig har solen och sommarvärmen hållit mig sällskap i snart en vecka. och utanför står halvnakna chalmerister och håller på att göra Cortegen till en oförglömlig upplevelse för folk i Göteborg. Sällan saknar man studierna så mycket som nu!

Samtidigt som många av landets hundratusentals studenter med champagne idag firar lyckade studier och goda framtidsutsikter är det också många som kanske just i denna stund oroar sig över hur ekonomin ska gå ihop i sommar, eller som nyss blivit långtidssjuksrivna och som inte kommer att få någon utbetalning från CSN denna månad. Trygghetssystemet för studenter idag är inte värdigt den stora grupp människor som så småningom ska säkra landets välfärd, och orsakar en ohållbar livssituation för många, alldeles i onödan. Därför är det oerhört glädjande att Miljöpartiets Jabar Amin och Gunvor G Ericsson på http://www.studielinjen.se/  nu uppmärksammat studenternas behov, och aviserat att man kommer arbeta för ett samlat trygghetssystem som bla ska ge studenterna rätt till ersättning vid både sjukdom och arbetslöshet - två frågor Gröna Studenter länge arbetat för. Jag kommer inom kort att skriva mer om min personliga upplevelse av studier och sjukdom, men gå tillsvidare gärna in på Saco Studentråds suveräna blogg, för att läsa eller skriva inlägg om studenternas situation ni också! 

Innan jag sliter mig från datorn och beger mig ut i sommarsolen, vill jag passa på att berätta litet om månaden som varit. Jag och Erika har efter två månader som språkrör både hunnit överväldigas över hur mycket det finns att göra, och glädjas över hur roligt detta uppdrag är. I slutet av mars var jag på besök i GS Umeå och passade samtidigt på att introducera Maria Wetterstrand i Sundsvall och Umeå när hon gjorde sin sista högskoleturné som språkrör för Miljöpartiet. På min blogg http://www.liljenstrom.net/ kan du se bilder och läsa mer om upplevelserna från vår miniturné! April inleddes med en resa till Bryssel där vi bland annat bildade ett nytt nätverk för klimtarättvisa inför klimattoppmötet i Durban. Gå gärna in på http://climatejusticetoolkit.wordpress.com/ för att läsa mer om vad detta kommer att innebära! Vi har också haft ett aprilmöte med styrelsen i Uppsala, och hunnit diskutera både sommarens och höstens aktiviteter. Såväl Erika och jag har försökt att vara med när våra lokalföreningar haft årsmöten, och kan stolta presentera Johanna Ageborg som språkrör för GS Göteborg, samt Magnus Olofsson och Andréa Henriksson som språkrör för GS Uppsala. Lycka till med ert viktiga arbete att stärka den gröna studentrörelsen!

Just nu är det mycket på gång med omvalen i Örebro och Västra Götaland. Gröna Studenter kommer att vara med när Maria Wetterstrand och språkrörskandidaten Åsa Romson kommer ned till Göteborg för att valspurta den 12-15 maj. Missa inte detta! Glöm dessutom inte att anmäla er till sommarens stora politikerhappening i Almedalen!

Skriv också gärna till mig eller Erika om ni har idéer, tankar eller tips på hur vi bäst kan representera vårt förbund. Även om hösten känns långt bort, dröjer det inte länge förrän man står mitt uppe i en ny terminsstart - och då gäller det att Gröna Studenter visar att vi är studentförbundet som räknas! Gå nu ut och skåla i ekologiskt för oss gröna vid majbrasan - det ska åtminstone jag göra!

Gröna hälsningar

Gabriel

Det är kulturen, dumbom!

Det är inte särskilt svårt att vara politiker om man endast söker leverera lösningar på kortsiktiga, tekniska samhällsproblem. Vill man stärka sina opinionssiffror kan det var lägligt att kasta fram en ny skattesänkning, ett nytt momsavdrag eller omfördela lite pengar till en missnöjd väljargrupp. De flesta miljöpartister som jag har träffat har dock haft någonting annat i tankarna när de valt att engagera sig politiskt. De vill ställa om Sverige, förändra det ekonomiska systemet, ge människor makten över sin egen tid, ja i grund och botten vara med och förändra samhällets själva kultur. För detta krävs helt andra egenskaper än vad som krävs för att bedriva politiskt förvaltarskap – det fodras visionsrikedom och idérikedom, mod och tålamod för att skapa en genomgripande samhällsförändring. Frågan är om det är politikernas uppgift.
I förra veckan gjorde den nyvalde ordföranden för Sveriges största parti något så ovanligt som att ta strid för kulturfrågorna i DN. Utspelet hade inte varit särskilt anmärkningsvärt, om det inte hade varit för att det var ett av hans första, och för att varje steg som Håkan Juholt kommer att ta den närmaste tiden har en avgörande betydelse för hur han uppfattas som partiledare. Vad kan då hans utspel betyda? För det första vill han markera att kulturen har prioritet på hans politiska dagordning, något som inte kan sägas vara fallet hos den nuvarande regeringen. Kulturfrågor har i moderaternas ögon alltid varit en privatsak, någonting som politiken och inte minst staten ska hålla sig borta från. Här kommer den andra poängen med Juholts utspel väl till hands: Han vill visa på att kulturen angår oss alla.
I Sverige har kultur alltmer blivit en synonym för underhållning – ett hån mot den betydelse ordet har haft och fortfarande borde få ha i samhällsdebatten. Sociologen Anthony Giddens definierade kultur som ”de värden dess (kulturens) medlemmar omhuldar, normer som de följer och materiella ting som de skapar”.Organisationsforskaren Geert Hofstede menade att kulturen är ”den mentala programmering som skiljer medlemmar av en grupp från en annan”. Med dessa definitioner i åtanke borde politiker i högsta grad vara intresserade av kulturfrågor – likväl talar man idag om det som om det endast gällde konstnärslöner och gratis inträden på museer. Här måste också vi miljöpartister våga ta strid för detta begrepp, om vi menar allvar med att vi vill driva igenom en grön omställning. Vi måste våga tala om behovet av en grön kultur.
När jag som sekreterare för partiprogramsgruppen börjat sammanställa de hittills inkomna webenkätsvaren glädjer det mig att så många fortfarande ser möjligheter i politiken. Folk vill att vi ska slåss för mindre stress i samhället, vurma för mer makt över vår egen tid, mer delaktighet i beslutsfattandet, mer jämlikhet, mer solidaritet och mer omtanke. När de gäller mjuka värden är vi ett sant tillväxtparti.
Kulturen nämns dock som begrepp nästan aldrig. Kanske är det för att vi har lärt oss att se kultur som just underhållning, istället för att tala om det som det kitt som håller oss samman, den anda som gör oss till medmänniskor. I mina ögon är samhällets mest akuta problem – klimatförändringarna, resursbristen, utarmningen av biologisk mångfald och fattigdomen – endast symtom på en kulturell felprogrammering. Vi människor känner oss tomma och desorienterade utan konsumtion och tillväxt, samtidigt som vi skriker efter nya värden, mer livskvalitet och sann lycka. Här fyller exempelvis de religiösa samfunden en viktig plats, genom att tala i termer av egenvärde, av givmildhet, av kärlek och medkänsla – ord som inte kan översättas i politiska termer, men som kan ges en politisk innebörd.
Vi politiker måste våga lyfta dessa ord, utan att vara rädda att bli anklagade för floskler och flum. Ett samhälle kan vara kärleksfullt, genom att hävda varje människas lika rätt. Ett samhälle kan vara givmilt genom att erbjuda varje människa en bostad och en försörjning. Ett samhälle kan lyfta egenvärdet, genom att skydda natur och miljö från exploatering och utarmning. Och vips har vi börjat ge grön kultur en innebörd. En kultur som givetvis också kan rymma fria museiavgifter, konstnärslöner och en välfinansierad statlig TV, men som i grund och botten fångar själva sinnebilden med vad en grön omställning handlar om.

När den franske författaren Paul Valéry en gång sade att ”politik är konsten att göra det nödvändiga möjligt”, menade han också att vi måste få det nödvändiga att framstå som möjligt. Politik måste  inte bara handla om att verkställa, utan också om att beskriva. Genom att beskriva hur vi vill att vårt samhälle ska se ut, har vi med ens också börjat förändra det.

Scener från en språkrörsturné - eller konsten att inte oroa sig i onödan

 

Enligt färska rapporter är svenskarna ett av de folk som oroar sig mest i hela världen, och klimatförändringarna står högst upp på listan över orosframkallande element som håller oss vakna om nätterna. Därför är det inte särskilt konstigt att en respekterad, och ojämförligt populär och inspirerande politiker som Maria Wetterstrand fyller högskoleaulor i stad efter stad när hon ger sig ut för att presentera sin bok "Den nya gröna vågen". Här finns nämligen det många längtar efter - positiva exempel från en verklighet där saker faktiskt också kan gå i rätt riknting, där unga som gamla, lågutbildade som högutbildade, använder sin skaparkraft och uppfinningsrikedom för att bidra till en hållbar samhällsutveckling. Gröna Studenter fick den stora äran att vara med på Marias sista turné som språkrör (men med all sannolikhet inte som politiker och opinionsbildare) och som tillika språkrör fick jag vara med och introducera henne såväl i Fälldinsalen i Sundsvall som på Ljusgården i Umeå. Stämningen var uppsluppen, folk som tycktes representera i stort sett alla åldrar och bakgrunder närvarade, och nyfikenheten och vetgirigheten från publiken var överväldigande. Jag måste erkänna att jag för första gången på mycket länge också var nervös. Inte bara för att mitt första tåg havererade och försenade min ankomst till Sundsvall med över två timmar (så att jag knappt hann fram i tid!), inte bara för att jag inte sovit en blund natten innan, utan för att jag också för första gången skulle få presentera mitt studentförbunds värderingar under samma kvart som jag skulle få introducera en för mig viktig politisk förebild. På något sätt föll dock saker på sin plats, och efter en lång resa upp till Sundsvall var jag nu på väg till Umeå. Här har en av GS mest aktiva lokalavdelningar byggt upp en fantastisk verksamhet, inte minst under ledning av Nils och Elisabeth (som med rätta fått epitetet "duracellkaninen"). Här finns så mycket engagemang och energi att det spiller över på såväl parti- som kårarbete. En anda av att allt löser sig, och att man inte bör oroa sig i onödan. En anda som på många sätt också spreds av Maria och hennes sekreterare Pontus Hummelman. En blick som vi stressade politiker borde ge varandra och våra medmänniskor mycket oftare. Den blick som säger "ta det lugnt, oroa dig inte, vi löser det här tillsammans."

  Bilderna är tagna av GS Umeås Emanuel Hellstrand

Hur handskas man med en diktator?

Kvällen innan jordbävningen i Japan bokstavligen sände chockvågor över jordklotet, var det två nyheter som dominerade kvällsändningarna i radio och TV. Dels var det s-valberedningens förslag att den fryntlige och mustaschprydde Håkan Juholt skulle bli ny partiledare för en luggsliten socialdemokrati, och dels var det jasminrevolutionens frustrerande bakslag, i takt med att Khadaffi och hans båda söner vände vapnen mot sin egen befolkning. En dryg vecka senare tycks nyhetsflödet redan vara mättat på ofattbara, sublima bilder på naturkatastrofens förödelse, läckande kärnkraftverk och en befolkning i chocktillstånd. Nu är det åter inbördeskriget i Libyen och drömmen om befrielse från tyranni och diktatur som tycks skapa någon slags kaotisk ordning i vår upp-och-nedvända, radioaktiva världsbild. Vi känner igen bomber och granater, vi känner igen en maktgalen despot och vi känner igen ett folks kamp för befrielse och rättvisa - till skillnad från de hissnande vittnesmålen från Japan som tycks tillhöra en annan värld än den vi känner

Men hur tacklar man egentligen en diktator, som så länge visat fingret åt både sin omvärld och sin befolkning, och som trots detta lyckats etablera sig som en slags accepterad clown på den internationella politiska arenan? Hur hanterar man det faktum att vi inte förrän nu, efter fyra decennier av provokationer, förtryck och hot plötsligt till varje pris vill bli av med Khadaffi? Att FN nu enats kring ett flygförbud över Libyen är ett nödvändigt steg för att skydda landets civila och kraftfullt markera mot en förtryckarregim som spelat ut sin legitimitet. Vi inser att vi inte kan stå passiva inför den förnedring och det lidande Khadaffis trupper för med sig, samtidigt som ett aktivt, militärt agerande omedelbart leder till nya moraliska dilemman. Hur ska vi agera för att detta inte ska ses som ett nytt försök att kolonisera arabvärlden, och för att Khadaffi inte ska kunna spela ut detta kort som ännu ett ess i sin till synes ändlösa rockärm? Hur långt kan vi sträcka oss i vårt militära stöd, utan att det leder utvecklingen mot ett nytt Afghanistan eller ett nytt Irak? Den väpnade vägen kan aldrig vara rätt väg att gå, och trots detta tvingas vi om och om igen välja den, då vi brustit i vår diplomati och i vårt långsiktiga stöd till demokrati, hållbarhet och jämlikhet. De gamla kolonialmakterna har onekligen ett långt och svårt arbete kvar för att hjälpa till att reda ut den oreda vi starkt bidragit till under de senaste århundraden. Khadaffi påminner oss på många sätt om vårt eget historiska vansinne, och kanske är det också därför vi till varje pris nu vill hjälpa till att bli av med honom. Despoternas kallhamrade flin förpliktigar till handling, men gör aldrig någon till vinnare. Liksom varje krig, är diktatorns makt människans yttersta misslyckande. Likväl är det inte misslyckandet som är det nya i kråksången - utan världssamfundets enade vilja om att denna gången faktiskt lyckas. Ur det perspektivet är flygförbudet en anledning att vara optimistisk om framtiden.

Ett recept på framgång

Så fick jag och Erika då äntligen träffa Rebecka Carlsson och Björn Lindgren – två oerhört sympatiska och begåvade språkrör för Sveriges mest nytänkande politiska ungdomsförbund (ja, jag är partisk men lika objektiv för det...).Grön Ungdom firar i år sitt 25-årsjubileum, och har under sitt kvartssekel hunnit driva ett omfattande ideologiskt arbete, organiserat en ofantlig mängd berömvärda aktioner och turnéer, samt varit en inkörsport för många av Miljöpartiets nu främsta företrädare.

Sidoorganisationerna har historiskt haft en viktig roll för de stora, statsbärande partierna – en socialdemokrati utan SSU eller ett Moderaterna utan Fria Moderata Studentförbundet (som förde fram både en Bildt och en Borg) vore idag svårt att tänka sig. På samma sätt är det idag svårt, om inte omöjligt att tänka sig ett Miljöparti utan Grön Ungdom och Gröna Studenter. Tillsammans omfattar vi mer än en tredjedel av partiets medlemmar, och har dessutom en väsentlig representation av förtroendevalda i kommuner och landsting. För många är engagemanget i sidoorganisationerna ett första steg mot ett partipolitiskt liv, men kan också vara en tillfällig hamn för ett fortsatt arbete inom andra ideella organisationer eller det övriga civilsamhället. Detta gör dem till en del av ett brett partis livbringande rötter – i det att de både fångar upp och sprider kunskap och engagemang där de partipolitiska strukturerna annars inte hade nått fram. Inte minst är det en utmärkt skola i det politiska hantverket, samt en ideologisk plattform att föra diskussioner som inte alltid får plats inom ramen för den realpolitiska agendan. Köttskatt, medborgarlön, civil olydnad eller öppna gränser – radikala men viktiga frågor som ungdoms- och studentförbunden kan diskutera utan att vara oroliga för att skrämma väljare eller framstå som politiskt inkorrekta.

Kanske är det just därför som partier med starka ungdoms- och studentförbund också förr eller senare blivit betrodda som statsbärande regeringsalternativ. För att man vågar ha högt i tak, för att man inbjuder alla till samtal och diskussioner om det samhälle vi vill forma, och för att man aldrig är rädd för att släppa in idéer som tidigare setts som omöjliga. Därför blev jag efter dagens språkrörsmiddag på Vapiano i Stockholm, övertygad om att vi i nästa val tar ännu större kliv mot en grön regering. 

Besök i Tranås

Tranås - samhället som fostrat fram såväl en Lennart Hyland, en Fritiof Nilsson Piraten och en viss Peter Eriksson - har länge varit en vit fläck på min svenska karta. I helgen fick jag så till sist den stora glädjen att få komma och hälsa på MP Tranås på deras årsmöte, där jag också fick chans att ta del av det imponerande arbetet som bland annat riksdagsledamoten Kew Nordqvist och hans fru Annika, Matilda Fransson och Colm O'Ciarnan gör i kommunen. Med stor skicklighet har man lyckats förhandla sig till ett mycket fruktbart samarbete med Alliansen, där man dessutom fått igenom många av Miljöpartiets hjärtefrågor. Dessutom fick jag ta del av Annikas ambitiösa och pedagogiska förhandlingsteknik som alla politiska förhandlare någon gång borde få lära sig. Mer säger jag inte, eftersom Tranås hemlighet är något man måste få chansen att själv få uppleva. I vilket fall resulterade besöket i en liten notis i Tranås lokaltidning!

Jag och Erika Karlénius skriver om grön jämställdhet

Idag firar vi Internationella Kvinnodagen genom att skriva om grön jämställdhet i dagens UNT Debatt. Vi får dock aldrig glömma att hålla debatten vid liv årets övriga 364 dagar!

/Gabriel 

Språkrörsskapets första 20 dagar

Så har det alltså redan gått 20 dagar sedan man stod i Jönköping med en alldeles för fin blombukett i handen och skräckslaget stirrade sin nya språkrörskollega Erika i ögonen inför en bedårande församling av gröna studenter. Jag tror vi båda försökte förmedla samma budskap till varandra - vad har vi gett oss in på!!?? Nog kunde man väl ana vilket ansvarsfyllt uppdrag det är att företräda 1409 studenter och forskare som alla vill vara med och förändra vårt svenska kunskapssamhälle, men man hade faktiskt ingen den blekaste om hur känslan skulle vara när man väl blivit vald.

Att studentförbunden inte alls har samma fokus på sig, medialt och politiskt, som ungdomsförbunden har, ställer höga krav på oss som politiska företrädare, eftersom mycket av uppmärksamheten Gröna Studenter får hänger på vad vi presterar. Medan valen av nya ungdomsförbundsföreträdare mer eller mindre automatiskt skapar nyheter i alla stora dagstidningar,  måste vi slåss för att lokala och regionala tidningar ska vilja uppmärksamma de nya studentrören. Medan ungdomsförsbundens roll som sidoorganisation ofta ses som självklara bland moderpartierna, tycks det inte alltid vara lika självklart att studentförbunden ska ha en egen existens. Så man försöker få all publicitet man kan få, helt enkelt för att man ska bevisa att vi trots allt finns, att vi dessutom är väldigt många, och att vi framför allt vill ännu mer.

Som många kunde läsa om i förra veckans nyheter innebar tex. införandet av studentavgifter för icke-européer ett gigantiskt tapp på många utbildningar, varpå jag och Erika gärna visa vad GS tycker om det. Likväl finns det många andra som också vill nå ut med sin kritik och bedriva opposition, varpå vår debattartikel snabbt drunknade i en uppsjö av andra utspel. Man inser vilken otrolig konst det är att vara en god samhällsdebattör. Det handlar inte bara om att skriva vackert och ha goda visioner, utan inte minst om att hitta rätt forum vid rätt tidpunkt. Under förra månaden skrev jag ett flertal längre debattartiklar, varpå endast en blev tryckt (i världens bästa ETC) och ytterligare tre fick plats i digitala medier. Kort sagt, en kamp om utrymme i det jättelika åsiktsflöde som existerar i detta land.

Lärorikt och roligt är det i varje fall nästan jämt, och kanske mest intressant har det varit att kunna få vara med på åskådarbänk i partistyrelsens arbete. Man inser vilket otroligt arbete de gör, och vilken enastående syn på demokrati och medbestämmande som vårt parti besitter. Nu ser jag verkligen fram emot vårt första styrelsemöte på riksdagskansliet där vi äntligen får träffa våra vassa ledamöter och lägga upp riktningen för det kommande året. På söndag ska jag ta tåget till Tranås och tala på MP Tranås årsmöte. Har aldrig varit där, trots att det är den bygd där både Peter Eriksson och Lennart Hyland föddes!

Inför internationella kvinnodagen nästa vecka vill jag att ni håller tummarna för att Gröna Studenter ska få in en tung debattartikel i någon av de större tidningarna. Vi har lagt ned mycket tid på den. Om ni dessutom råkar vara i Jönköpingstrakten, måste ni se till att ta del av den internationella kvinnoveckan som bla. anordnas av fantastiska Sabina och Christina!

Gröna hälsningar

Gabriel

Avgifter för utlandsstudenter redan ett fiasko!

I dagarna har svensk press uppmärksammat universitetens enorma tapp på sökande utlandsstudenter inför höstens antagning till universitet och högskolor. Gröna Studenter, liksom Sveriges förenade studentkårer, har sedan länge varnat för konsekvenserna av de nya avgifterna och kommer verka för att återinföra avgiftsfria studier för alla.

När man för ett antal år sedan började diskutera möjligheten att införa avgifter för utlandsstudenter, var det många, inte minst högskolorna och universiteten själva, som reagerade starkt negativt mot förslaget. Det var inte den sortens högskolepolitik som hade givit Sverige ett internationellt gott rykte bland många studenter, och det var heller inte den sortens politik som gjort Sverige till ett föregångsland för ett jämlikt och rättvist studiessystem där inkomsten inte ska spela någon roll för möjligheten att utbilda sig. För den högre utbildningen är utländska studenter en kvalitetsfaktor och resurs som stärker mångfalden och ökar förståelsen för andra.

Sverige beräknas tjäna drygt en halv miljard kronor på avgifterna från de utlandsstudenter som kommer till Sverige, förutsatt att prognoserna håller i sig. Detta ska vägas upp mot de tusentals utomeuropeiska studenter som vi nu bevisligen förlorar som representanter för det svenska högskolesystemet ute i världen. Bara på mastersprogrammen har antalet sökanden minskat med 73 procent från förra året. Ett flertal tekniska och internationella utbildningar med en hög andel utomeuropeiska studenter hotas därmed av nedläggning. Medan alltmer pengar läggs på kostsamma marknadsföringskampanjer glömmer vi bort att den i särklass bästa reklamen för våra lärosäten i länder utanför Europa har bestått i att kunna erbjuda en kostnadsfri utbildning på ett svenskt campus.

Som kompensation för de utomeuropeiska studenter med små ekonomiska medel som söker utbildningarna vill man erbjuda ett antal stipendier – stipendier som ännu inte finns, och som dessutom bara kommer kunna komma ett fåtal till gagn. Nu väcks från flera håll många nya frågor om hur de nya betalande studenterna ska bemötas i höst. Har man betalat mellan 80 och 140 000 kronor per studieår ska man rimligtvis inte behöva vänta ett par månader i bostadskö. Samtidigt kommer det se illa ut om det dyker upp särskilda gräddfiler till bostäderna för betalande studenter. Den överhängande risken finns att studenterna alltmer delas in i ett A- och ett B-lag på ekonomiska grunder.

Gröna Studenter anser att avgiftsfria studier oavsett inkomst och härkomst har varit en självklar värdegrund på vilket de svenska utbildningsväsendet vilar på. Denna värdegrund håller nu på att urholkas. Sveriges roll som en ansvarsfull och solidarisk aktör på den globala arenan tycks åter få stryka på foten för tvivelaktiga, ekonomiska argument. Vi ser fram emot en rigid utvärdering och konsekvensanalys av det nya avgiftssystemet, och kommer givetvis fortsätta kämpa för att avgiftsfria studier för alla åter blir en självklar del av det svenska kunskapssamhället.

Gabriel Liljenström & Erika Karlénius

Språkrör för Gröna Studenter

Långtidsutredningens felslut

Det har inte varit någon hemlighet att regeringen, främst representerad av Jan Björklund, inte tycker om överliggare på våra svenska lärosäten. Studier och kunskapsinhämtning ses endast som ett målinriktat medel för kvalificerat arbete och bör därför avklaras så fort och effektivt som möjligt. Sverige tjänar inga snabba pengar på studenter som driver runt på campus och läser genusvetenskap eller teologi långt efter att de ha fyllt tjugofem. Att långtidsutredningen nu därför anser att studenter som raskt och effektivt avklarar sina studier bör premieras med avskrivna studielån, applåderas säkerligen också av arbetslinjens politiska företrädare som hoppas att svenskarna på så sätt ska bli konkurrenskraftigare på den internationella marknaden. Men vad är det som egentligen sker med vår kunskapssyn när vi lägger den helt i händerna på ekonomiska experter?

Det finns, som jag ser det, många allvarliga problem med långtidsutredningens betänkande. Inte minst därför att det representerar ett synsätt på kunskap och lärande som om det vore någonting man utan vedermödor kan tillgodogöra sig, utan att få låta det ta tid, och utan att värdera den ibland långa vägen till kunskap. När studierna endast blir ett medel för ökad individuell produktivitet, tar man inte hänsyn till de mer djuplodande effekter på människan ett livslångt lärande kan ge. Än mindre tycks man se till de positiva effekterna av att folk väljer att studera vid olika skeden i livet, och därmed också för med sig nya och viktiga erfarenheter till de akademiska institutionerna. Istället för att se den studerande 35-åriga småbarnsmamman som ett utbildningspolitiskt problem, kanske man snarare bör se henne som en unik resurs. Istället för att tala om ett svenskt misslyckande kanske vi bör slå oss för bröstet och konstatera att vi mer än i många andra länder ser utbildning som en livslång tillgång för alla, oavsett ålder, kön och bakgrund.

Kanske värre ändå är att man med långtidsutredningens syn på ”framgång” riskerar att stigmatisera och utsätta studenter som redan har det svårt för en än högre press utifrån. Många av de som tar ut sin kandidatexamen sent i livet har säkerligen inte alltid av egen vilja låtit det dra ut på tiden. Inte sällan är det de som redan känner sig hårt pressade av ett tidsbegränsat studiebidrag, eller som på grund av sin ekonomiska och sociala situation periodvis tvingats bort från studierna, som sent i livet blir färdiga med sin examen. Av egen erfarenhet vet jag att det inte alltid är en självklarhet att lyckas uppnå de mål man föresatt sig att klara av. Min förhoppning när jag tog studenten var givetvis att vara färdig ingenjör vid tjugofyra års ålder, och framgångsrik och välbetald företagare vid trettio. Som tur var tog sig livet andra vägar, och idag sitter jag här, 27 år gammal och upp över öronen upptagen med ideellt arbete och korttidsvikariat – något som jag ser som ovärderliga erfarenheter inför framtida arbetssituationer. Enligt CSN har det visat sig att äldre studenter och speciellt de med barn faktiskt får bättre studieresultat än yngre, inte minst på grund av ökad motivation och arbetslivserfarenhet.

Om Sverige önskar öka konkurrenskraften på den globala marknaden bör vi ta till vara på vår unika modell med livslångt lärande som mål, och utnyttja det faktum att våra lite äldre studenter tar med sig såväl social som arbetsrelaterad erfarenhet in i akademins ofta trånga salar. Att studenter sedan kan uppmuntras till olika akademiska bedrifter genom särskilda stipendier, är något våra universitet, stiftelser och fonder redan ser till.

”Det är vägen som är mödan värd”, skrev Karin Boye och fick en hel nation att citera en poet som med sitt eget liv bevisat sitt påståendes styrka. Låt nu inte värdet av kunskapsinhämtningen minska, genom att forcera studenterna att korta vägen genom livets kanske roligaste och viktigaste period.

Att vara en i marginalen

Det är ett återkommande faktum att minskad rättvisa, jämställdhet och solidaritet i samhället alltmer flyttar ut i marginalerna i offentliga diskussioner och debatter, där de lättvindigt åsidosätts och avfärdas som små, snart lösta bieffekter av i övrigt lyckade samhällsreformer.

I dagens ledarspalt i GP (11-01-24) står att läsa om vårdvalets goda och mindre goda sidor, där ett ökat utbud, högre effektivitet och större tillgänglighet framhävs som självklara, positiva effekter av större konkurrens och marknadsanpassning. När man sedan ska redogöra för de negativa aspekterna sker det givetvis med en annan ton. Läkarnas växande kritik mot systemet nämns som ”ett klassiskt problem...” som alltid lär vara ”föremål för debatt”. Att bara var tredje läkare tycker att det ingår i jobbet att informera om patienternas rättigheter nämns som en ”skevhet” som får effekten att ”mer välutbildade och välinformerade medborgare får fördelar” - ett jämlikhetsproblem som enligt skribenten inte borde ”vara alltför svårt att lösa”. Så är tongångarna i dagens Sverige – jämlikhet, utanförskap och systemkritik är skevheter, små problem i ett i övrigt välsmort maskineri som med lite god vilja snart är lösta.

Därför kandiderar vi till språkrör för Gröna Studenter

Gröna Studenter är med över 1400 medlemmar ett av Sveriges största politiska studentförbund, och har därmed också ett stort ansvar att fylla som organ för landets gröna studenter och forskare. När den gröna rörelsen till våren väljer nya språkrör för samtliga tre organisationer vill vi anta uppgiften att företräda studenternas röst i frågor som sträcker sig långt utöver den traditionella studentpolitiken. Studenterna är landets viktigaste tillgång inför framtiden, men är också en av landets resurssvagaste grupper och har därför ett unikt perspektiv att förmedla till landets makthavare och opinionsbildare.

När Gröna Studenter nästa år firar tio år som studentpolitiskt förbund har vi mycket att vara stolta över. Förbundet har bevisat att vi vill och kan vara med och påverka lokala lärosäten, vårt moderparti och på den nationella arenan. Vårt idéprogram ”Grön akademi” har lagt riktlinjerna för Miljöpartiets hållning i flera tunga frågor men har också inspirerat högskolor och universitet att våga ta nya steg i en grön riktning. Våra språkrör har en obruten tradition av att sticka ut som tunga, radikala krafter när det gäller utformningen av ny kår- och utbildningspolitik. I höstas var vi med och bidrog starkt till Miljöpartiets rekordval, där landets studenter är partiets största väljargrupp, och lyckades samtidigt öka vårt medlemsantal med nästan 80%. Kort sagt: vi har på mindre än 10 år positionerat oss i den gröna idéutvecklingen men också i fråga om nya och hållbara lösningar.

Det finns också mycket vi kan göra bättre. I dagarna framlades högskoleverkets senaste rapport om studenternas situation, baserad på 5000 enkätsvar, som visar på flera oroväckande tendenser. Tre av fyra studenter upplever att de inte har medel nog att täcka sina månatliga kostnader, och än värre är situationen för de studenter som har barn. Var åttonde student har så pass mycket besvär – psykisk som fysisk – att detta går ut över deras studieresultat. Här måste Gröna Studenter visa på handlingskraft och föra upp vikten av en grön ekonomi och bostadspolitik, men också aktivt stärka och utveckla studenthälsan.

Som universitetsstuderande och i våra arbeten jobbar vi båda dagligen aktivt för att delta i den omställningsrörelse som växer sig allt starkare och som utgör en motvikt till regeringens utsiktslösa och andefattiga politik. Genom att vurma för ett utökat internationellt samarbete med andra europeiska studentförbund, samtidigt som vi söker fler beröringspunkter med inhemska intresseorganisationer, hoppas vi ytterligare stärka studenternas ställning i såväl det privata som det offentliga. Historien har visat att ett demokratiskt samhälle med framtidstro alltid fått bränsle av vitala, handlingskraftiga och modiga studentorganisationer. Den politiska situationen idag visar på att studenterna måste återta initiativet att lägga riktningen för landets utveckling. Vi kandiderar till språkrör för Gröna Studenter för att vi vill vara med och vidareutveckla den gröna politiken. Vi vill fortsätta att vara en del av Sveriges modernaste studentförbund.

Gabriel Liljenström och Erika Karlénius

Alfahannar med jaktinstinkt

Så var den massivt ifrågasatta licensjakten på varg plötsligt verklighet. Bilder på skjutna, blodiga djur bredvid stolta jägare i keps samsas med våldsamma debattinlägg om den pyttelilla stammens vara eller ickevara i ett av Europas till ytan största länder. När det kommer till somliga ämnen på bokstaven "v" - såsom vägar, vaccinationer och vargar tycks den filmjölksljumma svensken som borta, och en obehaglig ton av undertryckt hat mot allt och alla mellan stad och land  vara ett svenssonskt grundtillstånd. 

Som vapenmotståndare, djurvän och vegetarian hade det varit lätt för mig att ansluta till den falang som vill fördöma jägarna för sin hänsynslöshet och bristande empati, men vill gärna inte se att de är något annat än symtom och symboler för en mycket större problematik som kretsar kring landsbygdspolitik, natursyn och politisk feghet. Först en brasklapp: det finns på tok för många jaktlicenser i detta land, och när över sex tusen jägare plötsligt rapporteras vara ute för att jaga rätt på de tjugotal vargar som ingick i Naturvårdsverkets kvot, undrar man förstås vilka, var och hur alla dessa människor med gevär egentligen är. Alla kan trots allt inte vara kungen och hans vänner. Att det är så naivt att föreställa sig ett land där varje kommun endast hade en handfull jägmästare som alla hade ensamrätten till såväl jakt- som vapenlicens, och som endast fick bruka dessa vid viltolyckor och nödsituationer tycker jag personligen snarare är ett tecken på samhällets vansinne än mitt. Men så är jag ju inte heller "uppvuxen bland karlakarlar", som en jägare en gång sade till mig.

Även om det är jägarna som oftast får bära hundhuvudet (sic) i denna debatt, är det somliga andra som bättre förtjänar rollen som syndabock. Andreas Carlgren är givetvis en. I fredagens DN-debatt visade han föga oväntat bristande prov på politiskt mod, och försökte i vanlig ordning bortförklara regeringens policy med det absurda påståendet att vargarna måste skjutas för att öka toleransen för framtida vargstammar. Självfallet fungerar inte människan så. Om det är något vi borde ha lärt oss av beroendeforskningen och den kliniska psykiatrin är det att skadliga beteenden inte botas genom att ge den ett ökat utrymme i patientens liv. Vi botar inte heroinisten genom att ge honom nya silar och vi botar således inte heller alfahanens jaktinstinkt genom att sätta ett gevär i armarna på honom och säga "varsågod". Som flera intressanta artiklar har visat finns det nämligen ingenting som helst vetenskapligt med vår vargjakt. Det handlar i första hand inte om inavel, det handlar inte heller om renar, nej inte ens rädsla kan förklara varför svenskar som ensamt folk bland andra vargnationer ska ha så svårt att underhålla en bärkraftig vargstam. Det handlar istället om hämnd och om ett sällsynt priviliegium för våra jägare att ha lösdrivande hundar. Väl ute på jakt händer det att dessa hundar stöter på en varg, och följdaktligen rivs till döds. Det är dessa jägare som sedan står för det största trycket på att få ge igen för sina döda vänners skull (också svenskens relation till hunden som livskamrat är tydligen unik).

Men varför skriver då inte Carlgren någonting om detta? Nej, i grund och botten är han rädd för att ta upp den kanske viktigaste orsaken till varför debatten ser ut som den gör idag - nämligen den växande polariseringen mellan stad och landsbygd. Sverige urbaniseras i en rasande takt, samtidigt som landsbygden fortsätter att utarmas och tömmas på folk och resurser. Utan en fungerande landsbygdspolitik ökar således både de mentala och de ekonomiska klyftorna ohämmat där en Stockholmare idag aldrig behöver ha hört talas om Falköping, Norberg eller Arvidsjaur samtidigt som en förkrossande majoritet av mediernas, företagens och politikernas fokus riktas mot våra tre största städer. När en Stockholmare för en gångs skull får höra norrbottniska eller värmländska i tv (bortsett från humorshower och Fredrik Lindströms språknarcissism) är det då Sorseles jaktlag ovilligt får försvara varför de nödvändigtvis ska skjuta den stackars vargen, samtidigt som aktivisten och vegetarianen i Nacka förmodligen aldrig ens hade kunnat urskilja den från en gammal schäfer.

På det här sättet skapas den onda spiral av landsbygdsförakt hos storstadsbor, och storstadsförakt hos landsortsbor som just nu sällan tycks varit större. En ond spiral som måste brytas med mer resurser, mer kultur och fler jobb i Sveriges landsbygd - samtidigt som Stockholmarna givetvis borde veta hut, lägga ned Thailandsresan och inse att en sommar bör åtnjutas på ett hotellrum med sjöutsikt i Arvidsjaur.